Tillsammans med kollegan Karin Swärd följde jag förundersökningen och vi satt med inne på rättegångarna mot Christer Pettersson under 1989 för SVT:s Aktuellt.
Vi gjorde massor med inslag där vi försökte bena ut de ofta motstridiga detaljer som kom fram från vittnen som funnits kring mordplatsen. Det handlade om gärningsmannens utseende och klädsel, flyktvägen med mera. Jag minns att en ärrad polisutredare sa: ”Det vanliga är att vittnen har olika minnen av sådana detaljer. Om alla vittnen säger samma sak är det ofta något lurt”.
Åklagarsidan försökte genom flera vittnen visa att Christer Pettersson hade uppehållit sig utmed Sveavägen och vid biografen Grand, som makarna Palme besökte på kvällen för att se en film. Men motiv och vapen kunde inte klarläggas och därför var vittnesmålet från Lisbeth Palme så avgörande.
Lisbeth Palme nära att dödas
Lisbeth Palme hade efter biobesöket promenerat ut med sin make när han sköts till döds i korsningen Sveavägen och Tunnelgatan i Stockholm. Ett skott passerade genom hennes kappa och det var rimligen nära att också hon hade dödats.
Vid en konfrontation med en rad personer utplacerade, hade hon pekat ut Christer Pettersson som gärningsmannen. Samtidigt sa hon ”att det ser man ju, vem som är alkoholist”. Uppenbarligen hade hon i förväg fått veta att den misstänkte som gripits av polisen var alkoholist eller missbrukare av något slag.
Detta kom att bli en stor sak för försvarsadvokaten under de båda rättegångarna. Advokaten menade att genom att hon fått förhandsinformation var konfrontationen riggad och Lisbeth Palme styrdes i sitt tänkande att peka ut någon som såg ut som en sliten alkoholist.
”Så säker att det är osäkert”
En vittnesexpert som försvaret kallat in ansåg att Lisbeth Palme, genom att hon under rättegången var så säker på sitt utpekande av Christer Pettersson, egentligen var osäker. Vittnesexperten ansåg att ett till synes tydligt utpekande kan bygga på att man själv förstärker sin minnesbild i efterhand, och att det är svårt att ha bestämda minnen av de sekunder det handlade om när Lisbeth Palme kunde ha sett gärningsmannens ansikte.
Lisbeth Palme, som själv var psykolog, var besviken över att hennes vittnesmål nedvärderades på detta sätt, och menade att vid extremt dramatiska händelser kan detaljer som ett ansikte ”etsa sig fast” i minnet.
Specialbehandling vid vittnesmål
Efter mordet på statsministern hade Lisbeth Palme fått en delvis speciell behandling. I mycket naturligt hänsynstagande eftersom hon som änka var drabbad och närmast sörjande. Det var ett mord på landets statsminister och det krävdes särskilt skydd av det överlevande vittnet. Men man anade också att det hos Lisbeth Palme, och hennes omgivning, fanns en misstro mot delar av polisens arbete och misstro mot att polisen läckte uppgifter till massmedierna.
Vid rättegångarna fick hon vittna utan att allmänhet och journalister fick vara med i salen, och det fanns flera specialarrangemang kring hennes förhör och vittnesmål. Kanske hade tilltron till Lisbeth Palmes utpekande ökat om polisen hade genomfört den första konfrontationen mer korrekt, och kanske hade tilltron ökat om det inte funnits specialarrangemang kring hennes vittnesmål.
Rolf Fredriksson arbetade som reporter på SVT vid rättegångarna 1989 efter Palme-mordet.