Muharrem Demirok tog på sig ett av svensk politiks svåraste jobb när han valdes till partiledare. Utöver att efterträda en så dominerande partiledare som Annie Lööf (C) skulle han leda ett parti som gått vilse i regeringsfrågan, vilket knivskarpt formulerades i eftervalsanalysen:

”Det fanns ett mått av önsketänkande som gjorde det svårare att samlas bakom en realistisk bild av partiets möjliga vägval.”

Rekommendationen till ledningen var att utarbeta och förankra en trovärdig strategi för att maximera partiets inflytande och bädda för regeringsmedverkan 2026. Det är vad Demirok försökt göra den här hösten. Istället för att samla partiet har processen resulterat i anonyma avgångskrav och ifrågasättande av ledarskapet. Förenklat kan de skilda viljorna i regeringsfrågan beskrivas på följande vis:

• De som vill regera ihop med Socialdemokraterna och inser att det innebär en samverkan med Vänsterpartiet men att de ska hållas utanför regeringen.

• De som vill göra som Annie Lööf, alltså samarbeta med en S-ledd regering men ta väldigt mycket betalt för sitt stöd.

• De som sätter sitt hopp till att spelplanen ändras. Att man i väntan på det ska ducka regeringsfrågan och fokusera på sakfrågorna.

• De som vill hålla öppet för att förhandla med alla partier, inklusive SD.

Onekligen svårt att få ihop för en partiledare som helst av allt verkar vilja vara alla till lags.

”Riva av plåstret”

Ett problem för Centerpartiet är att så länge de saknar ett realistiskt svar på regeringsfrågan riskerar de att inte få prata om något annat. Det är ett dilemma som Demirok verkar ha tagit fasta på men så fort han försöker riva av plåstret och presentera en tydligare linje slår delar av partiet bakut.

Partiledningen gör nu vad de kan för att stormen ska blåsa över och det finns några faktorer som talar för att det lyckas. Med 4,5 procent ligger partiet inte på någon verklig krisnivå i opinionen, de lyckades oväntat bra i EU-valet och behöll sina två mandat och det saknas både en given efterträdare och en tydlig alternativ strategi.

Men skulle det komma öppna avgångskrav eller om stödet skulle falla ner under fyra procent lär missnöjet tillta i styrka. I så fall blir förtroenderådet i mars troligen nästa stora prövning för den hårt pressade partiledaren.