När vi träffade den syriske flyktingen och livsmedelsingenjören Mazhar för ett år sedan verkade situationen hopplös.

– Men jag måste ha tålamod, sa Mazhar med gråten i halsen och slog ut med händerna i en uppgiven gest, där han satt ihopsjunken på en stol i sitt rum på ett asylboende och berättade vad som hade hänt.

Planen hade varit att Mazhars fru Zahra och de tre barnen skulle stanna i Syrien och vänta där på att så småningom söka familjeåterförening. Men när IS intog den by utanför Aleppo de vistades i, tvingades Zahra och barnen hastigt fly via Turkiet och Grekland.

Samtidigt kom flyktingavtalet mellan EU och Turkiet, som gjorde att Grekland stängde sina gränser. Mahzars fru och barn fastnade där utan att kunna ta sig vidare mot Sverige.

Familjen viktigast

– Om de inte kan komma hit måste jag åka till dem, även om jag inte har något pass, resonerade Mazhar.

– Min familj är det viktigaste för mig.

Han tog upp mobilen och ringde sin fru i tältet i Grekland och medan de pratade kom barnen springande för att också få prata med pappa där långt borta i Sverige. De hämtade teckningar och visade upp i mobilen och pappa Mazhar berömde dem och försökte låta stark och glad på rösten.

Nästan ett år senare ringde Mazhar oss och lät överlycklig. Han berättade att hans familj som genom ett mirakel kommit till honom i Sverige. Med flyg och med tillstånd både från Sverige och Grekland!

EU-juridik

För eftersom Zahra och barnen befann sig inom EU:s gränser, visade det sig att de omfattades de av den del av Dublinförordningen som säger att familjer i möjligaste mån ska få återförenas om de själva vill och ansöker om det.

Eftersom Mazhar hade påbörjat sitt asylärende i Sverige, och eftersom Sverige inte skickar flyktingar som Mazhar tillbaka till Grekland, så fick Zahra och barnen tillstånd att komma till Sverige och vistas här under den tid som deras ärende om familjeåterförening behandlas.

LÄS MER: Dublinförorningen ger hopp till splittrade familjer

Vi åker för att träffa Mazhar igen och den här gången även hans familj. Hans fru Zahra och minsta sonen Majed kommer och hälsar oss välkomna.

Strax därefter kommer nioåriga Shahd och åttaårige Morhaf hem från skolan. De kränger av sig väskor och ytterkläder i det hörn i rummet på asylboendet som används som hall, kramar om sina föräldrar och rusar sedan fram till lillebror Majed, pussar på honom och berättar vad de gjort i skolan.

Svårt vänja sig vid tält

Zahra bjuder på turkiskt kaffe och berättar om tillvaron i Grekland:

– När vi först kom till Grekland var det kallt och vi fick ingenting som en första hjälp, varken mat eller kläder. Yngsta sonen blev sjuk i den nya miljön. Vi bodde på ett berg som var oländigt med stenar och stup. Det var farligt för barnen att vistas där, de fick inte röra sig som de ville.

– Och det fanns ormar, flikar Morhaf in.

– Det var svårt att vänja sig vid att bo i tält, säger Zahra. Och det var inte heller lätt att vara ensam på flykt med tre små barn.

Barnen berättar att de flyttade mellan flera olika läger. De kommer ihåg den gången vi var där när pappa ringde dem och de visade honom sina teckningar.

LÄS MER: Röda korset dömer ut lägren

Ständig kontakt

– Vi ringde ofta till pappa också och pratade med honom och frågade hur han mådde. Han berättade vad som hände Sverige och vi berättade vad vi gjorde i Grekland, berättar Morhaf.

– Men vi trivs bättre här tillsammans med pappa, tillägger han.

Men ser inte så glad ut, utan verkar snarare brottas med känslorna hur det var när de inte var tillsammans.

Mazhar däremot strålar med hela ansiktet :

– Tack och lov att de kom fram ordentligt! Jag mår väldigt bra nu och är lycklig när mina barn och min fru är hos mig. Men jag ska aldrig glömma hur jag våndades. 2016 var ett jättejobbigt år för mig.

Vill leva som andra

Mazhar har fått tillfälligt uppehållstillstånd i Sverige, och resten av familjen fick alldeles nyligen besked att även de får stanna tillfälligt.

– Jag hoppas att jag, mina barn och min man ska kunna vistas på samma plats och leva det liv som alla familjer vill leva. Ett liv där vi får vara tillsammans, där barnen får gå i skolan och där vi är trygga, säger Zahra.

De äldre barnen trängs omkring sina föräldrar och sin lillebror. De försöker få honom att räkna på svenska – och det gör han. Ända till siffran tolv, men sen vill han återgå till att lyssna på musik på sin mammas mobiltelefon.

De andra i familjen vinkar av oss och stänger dörren om sitt nya, gemensamma, hem.