– När vi rapporterar skador i samband med förlossning så har vi en tendens att underrapportera och undervärdera skadorna, säger Maria Gyhagen, överläkare på kvinnokliniken i Borås och forskare på Sahlgrenska akademin.
De skador hon talar om är urinläckage, framfallsbesvär, avföringsläckage och sexuella störningar.
– I min studie, där jag kartlade kvinnor som fött ett barn, så var det nästan varannan kvinna som hade fött barn vaginalt som hade drabbats av någon typ av störning.
Anses skämmigt
– Det handlar om väldigt många kvinnor. Vi vet att tio till tjugo procent av alla kvinnor i västvärlden opereras för framfall eller urinläckage under sin livstid. Det är sannolikt alldeles för få eftersom problemen säkert är mycket större än så här.
Att problemen inte uppmärksammas mer tror Maria Gyhagen beror på att de anses ”skämmiga”.
–Vi vet att kvinnor som söker för de här problemen ofta har haft dem i minst fem år innan de vågar söka hjälp. Många kvinnor vet inte om att det finns hjälp att få. Det här är problem som påverkar både självkänslan och livskvaliteten i hög omfattning, säger Maria Gyhagen.
I Sverige har förlossningsskador registrerats i det medicinska födsloregistret sedan i början på 70-talet. Registren visar att skadorna stadigt ökat under de senaste 20 åren och då framförallt de allra allvarligaste skadorna. En bristning i ändtarmsmuskelaturen är det som oroar läkarna mest. I början av 2000-talet drabbades sju procent av förstföderskorna av just det.
– Varför det ökar vet vi inte riktigt eftersom det är först under de senaste åren som det förekommit utvärdering och forskning kring skadorna, säger Gyhagen.
Olika personal som behandlar
Att kunskapen brister kring förlossningsskador kan bero på flera saker. Den personal som hjälper kvinnan vid förlossningen är till exempel inte samma personal som tar emot när hon några år senare söker för sina problem.
– Det kan också vara så att det är svårt att som kirurg konfronteras med sina misslyckanden. Att föda barn ska ju vara en väldigt glad och lycklig tilldragelse och då är det svårt att tänka i banor av att det faktiskt kan leda till långsiktiga skador.
Maria Gyhagen och hennes kollegor på Sahlgrenska har nu inlett ett samarbete med forskarkollegor i bland annat Storbritannien och Nya Zeeland. Det för att försöka hitta mallar för att kunna peka ut riskgraviditeter och se vilka kvinnor som löper ökad risk att få den här typen av skador.
– Nu i vår kommer vi också starta upp en kartläggning av problem hos kvinnor som inte har fött barn. I höst kommer vi gå vidare och undersöka kvinnor som har fött två barn för att se hur mycket varje förlossning adderar till sådana här besvär av bäckenbottenskador, säger Maria Gyhagen.