När ett sargat Miljöparti i dag samlas till kongress i Linköping är strategin framåt i det närmaste övertydlig: ”Ledarskap för klimatet” är parollen och de senaste veckorna har ledande företrädare likt ett mantra räknat upp vad partiet åstadkommit i regeringen som klimatkliv, klimatlag, klimatbistånd, miljöbilar och höjda miljöskatter.
Tillbaka till rötterna alltså efter några års irrfärder i ett ambitiöst försök att bredda den politiska profilen och göra partiet aptitligt för större väljargrupper.
Den nya strategin är troligen den enda möjliga för ett parti som balanserar på fyraprocentsspärren och har förödande lågt förtroende i alla frågor förutom sin hjärtefråga.
LÄS MER: Lågt förtroende för MP i skolfrågan
Men det finns flera besvärande gupp i vägbanan som gör det långtifrån säkert att man landar på rätt sida riksdagsspärren nästa år.
För det första har partiet tappat rejält i just miljö-och klimatfrågan. Alla de större opinionsinstituten visar samma trend. Från ett förtroende på 62 procent några månader före valet 2014 till 30 procent i år, enligt Ipsos.
Ett lika förödande ras visar Sifo där Miljöpartiet nu till och med ligger efter Centerpartiet. De gröna rötterna man vill fokusera på verkar onekligen vara på väg att vittra sönder.
Många förluster för partiet
Förklaringen bottnar förstås i svikna vallöften. För oavsett de klimatvinster partiet kammat hem i regeringen har väljarna inte glömt de nesliga förlusterna som Förbifarten, Vattenfalls brunkol och Bromma flygplats. Till det ska läggas migrationspolitiken som fortsatt upplevs som det största sveket.
Att det var ett misstag att gå till val på svårgenomförbara löften, viftandes med en kolbit, är alla ledande miljöpartister numera överens om, men skadan är ännu inte läkt.
LÄS MER: Fem stora MP-nederlag
För det andra ligger miljö- och klimatfrågan långt ner på listan över väljarnas viktigaste frågor. Klimatförändringarna må vara den fråga väljarna oroar sig mest över, men miljön hamnar ändå långt efter sjukvården, skolan, invandringen och lag och ordning när väljarna får ange vad som är viktigast. Därmed blir miljön inte heller det som avgör valet av parti.
Behagligt för socialdemokraterna
Partiledningens lösning är att öka konfliktnivån. När i stort sett alla partier skriver under på att man behöver värna klimatet gäller det att visa vad som egentligen är meningen med just den gröna föreningen.
Men då räcker det inte att bara bråka om miljöskatterna med borgerliga partier. Miljöpartisterna behöver också tydligare visa vad de slåss för i sin koalition med Socialdemokraterna. Och bli bättre på att marknadsföra sina segrar.
LÄS MER: Oro i MP att förlora Ojnareskogen
I ivern att vara ett dugligt samarbetsparti, efter den första turbulenta regeringstiden, har man nu gett Socialdemokraterna en rätt så behaglig koalitionsresa.
De trendkänsliga har vänt ryggen
Ett tredje bekymmer är att de unga, trendkänsliga väljarna vänt partiet ryggen. Våren 2014 när partiet skrällde i EU-valet och Gustav Fridolin badade i fontänen på Mariatorget i Stockholm, var Miljöpartiet fortfarande svaret för många av de lattedrickande, surdegsbakande, välutbildade och kreativa hipsterväljare boendes på Södermalm i Stockholm eller Majorna i Göteborg.
Det var den här moderniteten Socialdemokraterna länge hoppades skulle gynna även dem, men i dag verkar svaret för dessa flyktiga väljare snarare vara Feministiskt initiativ för dem till vänster och Centerpartiet för liberalerna.
LÄS MER: Miljöpartiet tappar unga väljare
Ett fjärde problem är att den urgamla splittringen kring hur partiet bäst får igenom sin politik är mer levande än på länge. På ena sidan de mörkgröna aktivistiska idealisterna som föredrar att att stå utanför maktens grytor för att påverka genom opinionsbildning. De som nu anklagar partiledningen för toppstyrning och för att sälja ut den gröna själen för makten.
Ifrågasätter samarbetet med S
På den andra – de ljusgröna pragmatikerna som menar att det är i regeringsställning som partiet, steg för steg, kan få igenom förändringar på riktigt. De är i klar majoritet och har nu tröttnat på rebellernas återkommande offentliga klagosång.
Sprickan är tydlig i en av den här kongressens stridsfrågor-migrationspolitiken och kravet på amnesti för ensamkommande unga.
Partiledningen säger nej med argumentet att ett sådant krav inte går att få igenom i riksdagen. Det är en hållning som får kritiker, som det forna språkröret Lotta Hedström, att gå i taket och ifrågasätta partiets existensberättigande.
LÄS MER: Miljöpartiet: Inte en korrekt beskrivining”
I korridorerna på kongressen kommer opinionsläget vara det stora samtalsämnet. Och hur man ska göra efter valet 2018. Redan nu hörs röster, bland andra partiets grundare Per Gahrton, som ifrågasätter om partiet verkligen ska ingå i en S-ledd regering efter nästa val.
Kan Miljöpartiet, med ett ännu sämre valresultat än 2014, verkligen överleva ännu en mandatperiod i Socialdemokraternas skugga? Är de verkligen beredda att åka ur riksdagen för att uppnå den hett efterlängtade regeringsdugligheten? Det är den stora frågan även på helgens kongress.