Varje år tvångsvårdas tusentals personer i Sverige på grund av risken för att skada sig själva eller andra. Detta sker bland annat med stöd av lagen om psykiatrisk tvångsvård (LPT) och lagen om rättspsykiatrisk vård (LRV).

När en person kommer till den psykiatriska avdelningen blir hon eller han undersökt av en specialist i psykiatri. Därefter måste chefsöverläkaren besluta om personen behöver tvångsvård.

Beslutet om tvångsvård ska sedan prövas kontinuerligt av chefsöverläkaren eller specialisten. Om patienten inte längre behöver tvångsvård ska den genast avslutas.

Agenda har tittat på de senaste 200 domarna från i år som rör LPT och LRV från förvaltningsrätten i Falun.

Vår undersökning visar att av de 200 ansökningar om sluten tvångsvård som granskats, gick förvaltningsrätten endast i ett fall emot chefsöverläkarens ansökan om fortsatt tvångsvård.

Det berodde på att handlingarna kommit in för sent till rätten. I 199 fall fick chefsöverläkaren rätt och patienten blev frihetsberövad.

Domarna rör sluten vård och handlar om intagningsbeslut, fortsatt vård samt överklagande av vård.

Ewa Gustavsson, doktor i offentlig rätt, har gjort en liknande studie som bekräftar Agendas undersökning. Av de 661 mål som hon granskat i Göteborg, Malmö och Stockholm avslog förvaltningsrätten en ansökan om fortsatt vård i endast 15 fall.

Fakta om tvångsvård från Vårdguiden:

Man kan bara vårdas mot sin vilja om man har en allvarlig psykisk störning som till exempel psykos eller depression med självmordstankar. Det krävs även att sjukdomen gör det nödvändigt med vård dygnet runt och att man inte går med på att få vård frivilligt.

Att tvingas till vård kan upplevas som kränkande. Därför är situationen noggrant reglerad i Lagen om psykiatrisk tvångsvård, LPT, (1991:1128) och i föreskrifter från Socialstyrelsen. Lagen är till för att skydda den som är psykiskt sjuk.

Tvångsvården ska alltid ges kort tid som möjligt. Målet är att patienten ska kunna medverka frivilligt till nödvändig vård och ta emot den hjälp som behövs.