Samir har aldrig träffat sina barnbarn, som alla är under fyra år. Den yngsta är bara ett spädbarn. Samir har endast sporadisk kontakt med sin son och hans hustru, via olika chattappar. För en vecka sedan fick han veta att familjen befinner sig i IS sista fäste, byn Baghouz i östra Syrien.

 – Det finns ingen mat, mediciner och rent dricksvatten. Det är många desperata människor som befinner sig där. Risken är jättestor att de dör av sjukdomar, brist på vatten och mediciner. Att ett nyfött barn klarat sig i en sådan situation är ett rent mirakel.

Vad tror du kan hända dina barnbarn om de inte kommer tillbaka?

– De dör. Tror du att de överlever där? Det är en fruktansvärd situation. Jag kommer förlora tre barnbarn tror jag, om de inte kommer hit. 

Blev radikaliserad under studenttiden

Samir kom till Sverige för ungefär 30 år sedan från ett muslimskt land men han har aldrig varit speciellt religiös. Han lärde sig snabbt det svenska språket och är idag högutbildad med ett välavlönat arbete. Sonen var hans stolthet. Duktig i skolan, tystlåten och snäll mot alla. Men när han började på högskolan i en annan stad började sonen snabbt att förändras.

– Jag trodde att han skulle festa och bjuda hem tjejer som andra studenter, men istället började han be fem gånger om dagen. Det är något som vår familj aldrig gjort. Vi besöker bara moskén vid högtider. Men jag tänkte att han väl söker efter sin identitet och tänkte inte mer på det. Jag vet ju var jag kommer ifrån och har mina rötter. Min son är ju svensk men han ser inte ut så.

En dag när Samir skulle hälsa på sonen i studentstaden var han inte i lägenheten. Då gick han till närmaste moské och frågade efter sonen, men ingen där hade sett honom. När sonen senare kom tillbaka till studentlägenheten frågade Samir om han inte besöker moskén.

– Han sa att de var sufister, liberala muslimer, och det inte var något för honom. Redan då borde jag anat att något var fel, förstått att han var på fel väg, säger Samir, som delvis anklagar sig själv för det som hänt.

Reste till Syrien

Plötsligt en dag utan familjens vetskap åkte sonen till Turkiet. På gränsen till Syrien ringde han till Samir och sa att han var på väg att ansluta sig till IS.

– Jag sa vänta där, jag kommer och hämtar dig men han vägrade att lyssna och åkte in i Syrien.

Samir misstänker att sonen fick upp ögonen för terrorgruppen via propagandavideor som florerade på internet vid den tiden. Han tror också att sonen kan gått till någon moské i studentstaden som lärt ut en mer extrem tolkning av islam. Men det är bara teorier. Han vet inte hur sonen blev radikaliserad.

– Han var ju vuxen, jag kunde inte kontrollera allt han gjorde.

Ångrat sig

Även om Samir är djupt besviken på sin son har de haft sporadisk kontakt genom åren. Till en början skrev sonen att han jobbade på ett sjukhus och hjälpte skadade, men Samir vet egentligen inte vad sonen gjort där. Nu säger sonen att han ångrar att han anslöt sig till terrorgruppen.

– Jag förstår att folk tycker att de här människorna som åkt från en trygg plats, Sverige och själva sökte problem och krig, och det fick de, varför ska vi nu hjälpa dem? Men jag tycker ändå att de flesta var naiva ungdomar när de rekryterades av äldre personer. Naturligtvis ska de lagföras, om de begått något brott och man ska se till att de inte kan orsaka några skador här i Sverige. 

Samir har kontakt med Säkerhetspolisen som vet att hans son befinner sig i Syrien.

– De har sagt att de inte kan hjälpa mig. Jag har lovat att höra av mig till dem om min son kommer tillbaka.

“Barnen är helt oskyldiga”

Samir har inte velat se några bilder på barnbarnen. Han vill inte skapa en känslomässig relation till dem, om de inte överlever.

– Barnen är helt oskyldiga. Jag tycker inte att de har förtjänat att förnekas att träffas med sina farföräldrar i det land de egentligen är medborgare i. Min son har inget annat medborgarskap. Han är född här och hade inte sett något annat land, innan han åkte. 

Men din son har ju anslutit sig till Islamiska staten som bland annat uppmanar till terrordåd i Europa. Varför skulle Sverige anstränga sig att ta tillbaka en person som kan vara en säkerhetsrisk?

– Jag vill inte att någonting ska hända i Sverige. Om någon gör något dumt kan det ju vara jag som drabbas och jag ska se till att min son inte är en säkerhetsrisk för oss alla. Jag kan inte säga att återvändarna inte är en fara för samhället men jag tror inte det. Jag tror att de bara vill glömma vad som hänt när de kommer tillbaka.

Vill få hem barnbarnen

Inrikesminister Mikael Damberg säger ju att regeringen inte ska hjälpa de IS-anslutna och deras barn att komma till Sverige. Hur ser du på det?

– Det är lätt att skaffa politiska poäng på att inte vilja förknippas med att hjälpa terrorister. Men ministern måste förstå att det finns en annan sida av det här. Det är barn som är oskyldiga, kvinnor som blev lurade av kärlek eller någonting, ungdomar som var naiva och trodde att de kunde förändra världen, som åkte dit.

Men din son var ändå vuxen när han åkte dit, då måste han väl ta ansvar för sina handlingar?

– Absolut. Om det bevisas att han begått ett brott ska han straffas och jag kommer själv att se till att samarbeta med myndigheterna så att han får sitt straff. Jag tycker att folk måste tänka att de är medborgare och alla medborgare kan begå brott.

Hur har allt det här påverkat dig och din familj?

– Det har varit katastrofalt. Vi tänker bara på den här situationen. Det tar all kraft, framför allt när det finns småbarn i bilden. Om min son hade varit ensam hade jag sagt att han får klara sig själv. En man som åkte av en egen vilja, det är inte så mycket att grubbla över. Nu när det finns en familj är det en helt annan historia.

Så det viktigaste för dig är att få hem barnbarnen?

– Ja framför allt, innan de dör.