Magdalena Andersson (S) och Ulf Kristersson (M) är oeniga om mycket men en sak har de gemensamt: kraven på ministerposter från partier de helst inte vill ha i regering.

Frågan är svårast för S-ledaren eftersom hennes underlag är så splittrat i sakfrågorna – vilket Tidöpartierna lär lägga mycket krut på att belysa.

Det är bland annat därför Nooshi Dadgostar (V) uppmanar Andersson att få ihop sitt lag. Om det spretar lika mycket 2026 som 2022 kommer oppositionen förlora slaget om den sakpolitiska agendan, lyder analysen.

Vänsterpartiet har lagt mycket kraft på att bli insläppta i en eventuell S-ledd regering. Rörelsen mot att bli ett bredare, mer valbart parti med ministerposter som överordnat strategiskt mål inleddes under Jonas Sjöstedt (V) men det är under Dadgostar partiet visat att de menar allvar.

Dels när de fällde Stefan Löfven, dels när de krävde ett garantitillägg för pensionärer för att släppa fram Andersson som statsminister.

Rösta rött för Andersson

Beskedet i Agenda är att V bara kan acceptera en regering de själva sitter i. Det innebär att partiet skulle rösta rött till Magdalena Andersson om de inte får ministerposter. Mellan skål och vägg signalerar vänsterpartister att de är beredda att driva sitt krav till extraval.

Invändningar om att det kan vara vanskligt att orsaka ett sådant avfärdas med att S, om regeringsmakten hänger på det, kommer öppna dörren till Rosenbad.

Hur det blir med den saken står skrivet i stjärnorna men något V-ledningen möjligen underskattar är hur det egna partiet skulle reagera. En föraning om det syntes i striden om partiprogrammet då ledningen anklagades för att sälja ut partiets socialistiska vision för makten.

Partiledningen vann den dragkampen men att jämka ihop motstridiga viljor kring ett partiprogram är något annat än att tvingas svälja de kompromisser som krävs av ett regeringsparti.

Kan tappa väljare

Partiet behöver även kalkylera med ett väljartapp. Det brukar gå som bäst för V när S girar åt höger och samarbetar med borgerliga partier. Men om V ingår i regeringen och därmed behöver ta ansvar för politik som C drivit igenom, kan det kosta på väljarstöd.

Väljartapp och interna bråk är alltså två möjliga konsekvenser om partiet får sina ministerposter. Det priset är ledningen uppenbarligen villig att betala men frågan är om de mer radikala delarna av partiet är med på tåget.