I och med beslutet renodlas ansvaret för sprutbytesprogrammen till landstingen. Åldern för att delta i ett program sänks från 20 till 18 år och det kommer alltså inte längre att vara möjligt för kommunerna att säga nej, om landstinget vill införa ett sådant program.

– Det tycker vi är bra. Det är inte riktigt att kommunerna ska kunna lägga in sitt veto, eftersom det här till syvende och sist är en landstingsdriven verksamhet. Det innebär på intet sätt att vi vill se en mer liberal narkotikapolitik, men den politik vi har måste balanseras med en skadereducerande verksamhet och där är sprutbytesprogram ett viktigt inslag, säger Mikael Malm, handläggare på Sveriges kommuner och landsting.

Kontroversiellt

Folkhälsomyndigheten är också positiv till beslutet. Enligt statsepidemiologen Anders Tegnell finns det överväldigande mycket kunskap som talar för att programmen inte bara minskar smittspridningen av hiv, hepatit B och C, utan även öppnar upp ovärderliga kontaktytor mot missbrukarna.

– Det här är en mycket svårnådd grupp som ofta har andra medicinska problem och är i behov av stöd, säger Anders Tegnell.

Men ”gratis sprutor till knarkare” är kontroversiellt. Trots att möjligheten funnits en längre tid existerar sprutbytesprogram endast på sex mottagningar i tre landsting. Först ut var Malmö-Lund i Skåne, följt av Stockholm och Kalmar.

Under galgen

I Göteborg har motståndet varit som allra hårdast — trots att Västra Götalandsregionen varit positivt. I Göteborg har man dock, efter att det stod klart att vetorätten skulle försvinna, vänt under galgen och sagt ja till regionens förfrågan att införa ett sprutbytesprogram.

– Vi vill att det inte bara ska handla om att ge rena sprutor till missbrukare. Inte minst måste vi ha ett barnperspektiv i de fall då det finns barn med i bilden och vi vill kunna ge andra insatser så att så många som möjligt kan sluta med sitt missbruk. I så fall kan det här nog bli riktigt bra, säger Marina Johansson (S), ansvarig för sociala frågor i Göteborgs stad.

Statsepidemiologen Anders Tegnell tycker att alla landsting nu bör göra en bedömning av hur behovet ser ut.

– I Finland finns den här verksamheten på väldigt många ställen. Så jag tror man ska vara försiktig med att säga att det inte finns något behov (i sitt eget landsting). När man väl kommer igång kan det visa sig att behovet är större än man trodde, säger han.