Det har skrivits många böcker om vikingarna, ändå inte så många som man kunde tro med tanke på det stora internationella intresset för den delen av Nordens historia. Kulturen, religionen, resorna och vapnen är väl beskrivna men språket, bortsett från runorna, har av någon anledning inte lockat forskarna särskilt mycket.

Kunskapslucka

Vikingarnas språk har studerats på flera skandinaviska universitet men inriktningen har alltid varit att förstå det skrivna språket, inte att tala det. Många historiker och språkforskare har kunnat läsa sagorna och dikterna – men aldrig högt.

Rune Palm, runolog och docent i nordiska språk vid Stockholms universitet, försöker med sin nya bok täppa till den kunskapsluckan.

På drygt 500 sidor beskriver han fornnordiskan ur alla aspekter: orden, grammatiken och hur det hela hänger ihop med de övriga språken.

Hur kan man veta?

Ett kapitel heter ”Tal och berättande” och frågan blir förstås hur man kan veta hur det lät.

-Vi utgår från skriften, och det blir kanske inte hundraprocentigt eftersom ett tecken kan motsvaras av flera ljud. Sedan kan vi jämföra med språket på medeltiden några hundra år senare, då man mer exakt skrev som man talade. Då kan vi dra slutsatsen att man nog sade så tidigare också.

-Vi kan också jämföra med tyskan och engelskan för att få förklaringar. Många ord var gemensamma för språken och dialekterna, sedan har de förändrats mer eller mindre, säger Rune Palm.

Älvdalska

Dagens svenskar hade alltså inte förstått särskilt mycket av en konversation med en viking. Men några av oss hade förstått mer än andra.

-Möjligen hade en jämte förstått en del, den dialekten är väldigt ålderdomlig. Den som talar älvdalska hade också förstått bra mycket mer än svenskar som talar riksspråk. En gotlänning skulle också förstå en del, säger han.

-En islänning skulle däremot förstå det mesta, även om många ord som vikingarna använde inte finns kvar i dag. Men om en viking återuppstod och till exempel sade att han var hungrig eller att han hade haft det för jäkligt så skulle en islänning förstå det utan problem.

Att dagens svenskar inte skulle kunna prata med en viking betyder inte att språken saknar samband. Utöver många gamla ortsnamn och substantiv som spjut, svärd och sköld finns faktiskt själva ryggraden i språket kvar. Orden och, i, att, en, som, det är, av, den, på, för, med, de, till, har, inte, ett och om, lät ungefär likadana på vikingarnas tid.

”Dansk tunga”

Fornnordiskan, eller ”dansk tunga” som den ibland kallas av språkvetarna, var ett gemensamt språk för stora delar av Norden. Även om länderna inte fanns för 1000-1300 år sedan så förstod blivande danskar, svenskar och norrmän varandra bättre än vad vi gör i dag.

-Skillnaderna som vi nu upplever som besvärande, till exempel att svenskar inte förstår danskar, beror på utvecklingen under medeltiden och nyare tid. Tidigare bör de snarare ha varit som mellan de svenska dialekterna i dag, inte större än till exempel mellan uppländska och västgötska.

Under medeltiden hände dock något med det gemensamma språket. De långvariga krigen mellan Danmark och Sverige ledde till att länderna långsamt började skapa egna identiteter.

-Det pågick ända fram till Gustav Vasa då man medvetet skapade ett eget språk. Dels för att distansera sig från Danmark men också för att knyta centralmakten hårdare till Stockholm. Norrmännen behöll språket tills de blev ”fördanskade” och islänningarna har behållit det fram till i dag.

Vardagsspråk

I boken lägger Rune Palm stor vikt vid vikingarnas vardagsspråk och ger exempel på såväl rent vikingasnusk som mer högstämd poesi. Vikingarna var inte alls de ordkarga typer runstenarna kan ge sken av, understryker han.

-En av mina favoritteorier är att de var lika komplexa som vi. Det fanns både rätt korkade typer och oerhört förfinade intellektuella män och kvinnor som älskade att formulera sig.

-TT