På torsdagen samlas Tidöpartierna på Harpsund för att enas om en andra uppdatering av Tidöavtalet. Senast var det stora numret en överenskommelse om klimatpolitiken som innebar att SD ställde sig bakom målet om nettonollutsläpp 2045. I övrigt var det smärre tillägg som ett uppdrag till Konjunkturinstitutet att analysera migrationens nettoeffekter och en översyn av vårdgarantin.
Regeringspartierna har en liknande ambitionsnivå nu med motiveringen att man först måste förverkliga allt det partierna redan är överens om.
Men för SD är uppdateringen ett sätt att långsiktigt fördjupa samarbetet. Genom att föra in fler sakområden och sjösätta utredningar som kan slutföras nästa mandatperiod vill partiet bädda för den fyrpartiregering de ser som självklar vid en högerseger 2026.
Men trots att Tidösamarbetet fungerat över förväntan vill regeringspartierna även i fortsättningen helst hålla den dörren stängd. Argumenten varierar men något som hörs mellan skål och vägg är att partierna saknar den värderingsgemenskap som krävs i en koalitionsregering. Att SD är riksdagens mest EU-kritiska parti lyfts också fram, liksom regeringsdugligheten, där man ifrågasätter om SD har tillräckligt många kompetenta företrädare för att besätta alla de poster som krävs.
Siktar på justitieposten
Just det bekymret verkar även SD medvetna om. Därför är det inte alls givet att partiet kommer att kräva ministerposter i relation till sin storlek, utan snarare säkerställa att de kan leverera på de poster de gör anspråk på. En lågoddsare är att de kommer vilja lägga beslag på justitiedepartementet. Särskilt om M utöver statsministerposten även tänker sig basa över finans, utrikes- och försvarsdepartementen.
Att SD menar allvar borde inte råda något tvivel om. Jimmie Åkesson har gång på gång deklarerat att det är regering eller opposition som gäller efter nästa val vilket i praktiken skulle innebära att Ulf Kristerssons enda möjlighet att få fortsätta som statsminister är att släppa in SD.
Enligt SD vore det en styrka att ge besked före valet men det finns inte på kartan för de andra.
Att öppna för SD-statsråd ses som ett säkert sätt att skrämma fler liberala storstadsväljare i famnen på S-ledaren Magdalena Andersson. Och så länge hon duckar frågan om vilka partier som ska ingå i hennes regering kan Kristersson göra detsamma.