Alex mamma Desirée står i köket hemma i lägenheten. Hon berättar hur hon brukade tejpa kökskniven.
– Då kunde det inte hända så mycket, säger hon.
Men går inte tejpen att dra upp?
– Jo, men eftersom tejpen låter när den dras av så skulle jag har hört, säger Desirée.
Att ta hand om ett psykiskt sjukt barn har varit ett heltidsarbete för Desirée, som också är ensamstående. När Alex mådde som sämst vakade hon över honom dygnet runt.
– Ibland var jag rädd för att blinka eftersom att jag trodde att det skulle hända något då. Jag hade ett band runt både min och hans handled, som jag hade satt ihop med ett snöre. Sedan trädde jag på det när han sov för att jag skulle vakna om har rörde på sig.
Inte prioriterad hos BUP
Alex har autism och lider av posttraumatisk stress. För några år sen började han må riktigt dåligt och i juni 2017 sökte familjen hjälp hos Barn- och ungdomspsykiatrin i Västernorrland, men då fick Desiree höra att sonen inte var en prioriterad patient.
– Jag låg på eftersom att han mådde sämre och ingenting hände. Hela tiden fick vi höra att de tar emot prio ett patienter, de som mår sämst. Det slutade med att jag hittade honom och att han hade skurit sig.
Ett år efter att de sökt hjälp första gången fick Desirée nog.
– Jag drog med honom till BUP, visade upp hans skärsår för receptionisten och frågade: Är han en prioriterad patient nu? Då fick han till slut träffa en psykolog som han träffade i några månader.
Slutade höra av sig
Sakta började Alex må bättre, men i slutet av oktober slutade psykologen plötsligt att höra av sig. Vilket gjorde Desirée besviken, vilket också nämns i Alex journaler.
Efter det blev Alex allt sämre och i början av februari i år försökte han ta sitt liv och vårdades på sjukhus. Först då tog barn och ungdomspsykiatrin upp kontakten med familjen igen.
Månaderna av tystnad berodde enligt psykologen på hög arbetsbelastning, vilket också bekräftas i Alex journal.
– Det är väldigt sällan som det händer att vi gör misstag. Jag kan se att det har hänt och vi har gjort en avvikelse för att undersöka om det finns skäl och orsaker till att det här har hänt, säger Lena Berglund Friberg, länsverksamhetschef i Västernorrland.
Den här psykologen skriver att det handlar om arbetsbelastningen? Vad säger du om det?
– Ja, då får vi titta på det, säger Lena Berglund Friberg.
”BUP funkar inte”
Men Alex är inte ensam om att vänta länge. Västernorrland är ett av de landsting där man är sämst på att uppfylla målet om att barn, som mår psykiskt dåligt, inte ska behöva vänta i mer än 30 dagar för ett första besök på BUP.
– Vi har haft en ökning av antalet personer som söker, så vi har inte hunnit med oss. Kanske 30, 40, 50 procent ökning de sista sex-sju åren och mängden personer som jobbar är inte så mycket större, säger Lena Berglund Friberg.
Efter allt som har hänt har Alex tappat förtroendet för BUP – och det kommer ta tid att bygga upp en relation igen.
– Hade jag fått hjälp så hade det inte gått så här långt. Hur ska jag kunna lita på att det blir bättre nu?
– Det är inte en enskild psykologs fel. BUP funkar inte och det måste få ett slut nu. Det handlar om ungas liv och framtid, säger Desirée.
Alex heter egentligen något annat.
Här kan du se hur väntetiderna ser ut för Barn- och ungdomspsykiatrin i hela landet.