I flera av valanalyserna, exempelvis V:s, konstateras det att valet blev en besvikelse. Även om analysen förvisso pekar ut faktorer som att det viftades med PKK-flaggor i Almedalen och interna konflikter som luftades utåt anses det framför allt vara Miljöpartiet – eller snarare de som stödröstade på dem – som bär skulden.
”Hade de som egentligen ville rösta på Vänsterpartiet i riksdagsvalet också gjort det, hade valresultat legat i linje med region- och kommunvalet för Vänsterpartiet, runt 8,5 procent”, går det att läsa.
MP skyller på S
MP i sin tur skyller sitt valresultat på att klimatfrågan avpolitiserades – men också på S, eftersom vänstersidan inte uppfattades som ett lag på samma sätt som högersidan.
”Som det största partiet hade Socialdemokraterna kunnat ha en viktig roll i detta, men deras fokus på statsministerfrågan fick företräde framför viljan att ena laget”, står det.
C: Motvind utan vänner
Centerpartiet konstaterar att de bedrev en valrörelse ”i motvind, utan vänner”.
S och KD nämner på olika sätt avsaknaden av egen politik i sina analyser. I KD:s fall handlar det bland annat om falukorvarna som Ebba Busch viftade med, som enligt analysen kostade mer än vad de smakade då partiet inte hade någon unik politik i frågor som rör hushållens ekonomi på det sättet.
Löfte för otydligt
Från S konstateras att löftet om att matcha varje krona som läggs på brottsbekämpning i det förebyggande arbetet ”borde ha fyllts med ett tydligare politiskt innehåll”.
Enligt Stig-Björn Ljunggren är valanalyser ett viktigt element för att bibehålla ”samförståndskapet” inom ett parti, även om det primära är att man vill veta vad som hände.
– Jag tror det är mycket effektivt. Ett parti är ju uppbyggt av olika intressegrupper och partiledningens uppgift är att se till att de fortfarande vill vara samlade under samma beteckning.
Parti för parti – därför tappade de väljare
Vänsterpartiet: Att vissa företrädare offentligt protesterade mot omläggningen av partiets klimatpolitik anses i förlängningen ha skapat bilden av ett parti med starka interna konflikter.
Socialdemokraterna: Att partiet inte fyllde sina prioriterade frågor med tillräckligt mycket politiskt innehåll, alltså vad de faktiskt tänker göra. Detta i kombination med att de inte fångade upp plånboksfrågor och energifrågan tillräckligt bra.
Miljöpartiet: Partiets förmåga att bedriva en effektiv valrörelse anses vara försvagad av den långa opinionsmässiga nedgången. Att partiet tappade så stort i kommunvalen förklaras med att de ställt upp med lokal lista på färre ställen.
Centerpartiet: Det inte var sakpolitiken, utan värderingarna, som gjorde att väljare röstade på Centerpartiet i detta val. Något som sällan ger mycket väljare.
Liberalerna: Den interna partikulturen pekas ut som partiets största svaghet och är något som måste förändras om de ska överleva som parti.
Moderaterna: Att de inte vann valet med större marginal förklaras delvis med Magdalena Anderssons popularitet och synen på Sverigedemokraterna. Att de gick tillbaka i storstäder som Stockholm anses bero på en bredare, internationell trend.
Kristdemokraterna: Utspel om sjukvården fäste inte på samma sätt som partiet hade hoppats och partiet fick – återigen – hantera abortfrågan. Krishanteringen för detta var något som stressade partiet.
Sverigedemokraterna offentliggör inte sin valanalys.
