Ny Demokrati använde systemet inför valet 1991.

Ian Wachtmeister berättar att han hämtade obligationsidén från näringslivet.

En obligation är vanligtvis ett räntebärande skuldebrev som intygar att den som äger obligationen lånat ut pengar till till exempel staten eller stora företag mot en viss ränta. Oftast löper en obligation över flera år.

Det nya med Ny Demokratis obligation var att ledningen spekulerade i att obligationen skulle kunna betalas tillbaka med hjälp av statligt partistöd om man kom in i riksdagen. Totalt fick partiet in cirka en miljon kronor på obligationen.

Inga pengar

Dessutom köpte partiet en rad tjänster inför valet på kredit med det eventuellt kommande partistödet som säkerhet.

– Vi använde det när vi skulle få tjänster gjorda. Säg att vi hyrde kameror, högtalaranläggningar, bussar eller beställde trycksaker. Vi sade att vi betalar 10 procent mer om vi kommer in i riksdagen. Men vi har inga pengar nu, berättar Ian Wachtmeister.

Förutom att SD hämtat idén om valobligation från Ny Demokrati har dessutom Ian Wachtmeister varit rådigvare åt Jimmie Åkesson.

Enligt Wachtmeister har han träffat Åkesson ett tiotal gånger efter riksdagsinträdet 2010.

10 procents ränta

Sverigedemokraterna gav sina privata finansiärer hela 20 procents ränta på kort tid. Ny Demokrati gav sina sympatisörer 10 procent, även det en hög ränta jämfört med bankräntan. Det i ett parti som ville avskaffa partistödet.

Även det lilla Piratpartiet har använt sig av en sorts valobligation. I kommunalvalet i Lund erbjöd Piratpartiet valobligationer för 80 kronor styck.

Om partiet kom in i kommunfullmäktige fick finansiärerna tillbaka 100 kronor. Enligt Piratpartiets hemsida finansierades obligationen och räntan av partistödet.