Lars Moberg, som är uppväxt i Dalarna i den lilla byn Rörbäcksnäs började på SVT 1976 efter att han gått ut journalisthögskolan i Göteborg samma år. På den tiden var SVT och Sveriges Radio sammanslagna och han anställdes att göra radioprogrammet Gävledalanytt som var på avveckling, tillsammans med ett gäng andra unga journalister. Efter fyra fem år på SVT i Falun åkte han på ett stipendium till Paris, där han träffade den dåvarande utrikeskorrespondenten Knut Ståhlberg. Moberg, som varit utrikesintresserad sedan unga år, blev då sugen på att arbeta med utrikesnyheter. 1985 sökte han och fick jobb på Aktuellts utrikesredaktion i Stockholm. Sedan blev han kvar i Stockholm och lämnar nu SVT efter flera decennier i public services tjänst.

Vad har varit roligast med jobbet?

– Det är ju att ha mött så många vanliga människor och fått komma hem till vanliga hem över hela världen. Det är privilegierat att inte bara ha fått upplevt världen som turist och se monument och byggnader. Som journalist får man en nyckel in i vanliga människors hem. Den där känslan när man är med fotografen, kvitterar ut hyrbilen och världen ligger öppen – det är jättekul.

Vilket jobb har varit det bästa eller viktigaste du gjort?

– Det är oerhört svårt att säga. Jag har ju varit mitt i krig och efter tsunamin i Indonesien men jag har botaniserat i arkiven de här sista skälvande dagarna och kan fortfarande inte säga. Det viktigaste är att jag är nyfiken och vill berätta om världen för de som tittar på tv:n, det är drivkraften. Jag har en otrolig upptäckarlusta och vill förklara skeenden och händelser.

Moberg var även USA-korrespondent 2001 när 11 september-attackerna skakade landet och världen.

Har något varit tråkigt på jobbet?

– Att vänta. Som journalist måste man vänta på allting. Man tror man ska få intervjun och så får man höra att det händer i morgon. Jag är väldigt otålig av mig.

När skrattade du senast i jobbet? 

– Det gör jag hela tiden. Jag är ingen dysterkvist precis, jag tror jag skrattar varenda dag.

När grät du senast på jobbet? 

– Det har jag gjort många gånger men jag kan inte svara på när jag gjorde det senast. När jag var i Aceh flera gånger efter tsunamin 2004 och träffade människor som förlorat hela sin familj, då är det klart att du gråter. Jag är ganska emotionell och gråter med människor som är i sådana situationer, man påverkas starkt. Det är inget fel att visa sina känslor, det påverkar inte att man inte ska göra jobbet.

Vad kommer du att sakna mest?

– Det är svårt att veta. Jag har levt i nyhetspulsen hela mitt yrkesliv. Det kommer att bli konstigt att lämna det. Att lyssna på alla nyheter men tänka: ”Nej Lars, det rör inte dig. Trots allt som du vet om det så är det andra som kommer att syssla med det.” Men det ska nog gå bra.

Vad ska du göra nu?

– Jag ska åka till New York och spela fiol till midsommar. Jag kommer inte att ha sysselsättningsproblem. Både jag och min fru har kvar våra föräldrahem i Dalarna så det är många fönsterbågar som ska målas. Det är ingen risk för att jag ska rulla tummarna. Och jag kommer inte att sluta ägna mig åt utrikespolitik.