20-åringen har framställts som en psykiskt illa utsatt enstöring som tillbringat mycket tid vid datorn, där han sökt på internet efter information om hur man bygger bomber, och om Islamiska staten (IS).

Också Hans Brun menar att det mesta tyder på att 20-åringen agerat på egen hand. 20-åringen har visserligen rest till Turkiet förra sommaren, misstänkt för syftet att ansluta sig till terrororganisationen IS – något som han själv nekat till. Där har han sedan gripits av turkiska myndigheter och skickats tillbaka till Sverige.

– Jag tolkar det som en indikation på att han inte haft tillgång till något nätverk av professionella smugglare. Det här tycks vara en person som agerat ensam, säger Hans Brun.

Isolerade terrorister ett modernt fenomen

Konceptet med ensamvargar, eller ”det ledarlösa motståndet” som det också kallas, började växa fram under 80-talet och har sina rötter i amerikansk högerextremism. Det var en reaktion på att polisen i slutet av 70-talet började arbeta mer med underrättelsearbete och började infiltrera och rulla upp organisationer som till exempel Baader-Meinhof i Tyskland och Röda brigaderna i Italien.

Det som tidigare varit en styrka, att en person var pålitlig och välfungerande i grupp, hade också stängt ute de socialt frånvända från dessa rörelser.

– Nu skulle varje aktivist istället genomföra aktioner på egenhand. Den här typen av rörelser öppnas då upp för människor som är i psykologisk obalans, säger Hans Brun och nämner Anders Behring Breivik som ett exempel i modern tid.

Internet underlättar för ensamvargar

Internet har också möjliggjort för den här typen av gärningsmän att lättare agera.

– Du behöver inte nödvändigtvis ha kontakt med en grupp rent fysiskt. Förr fick man läsa taffliga pamfletter. Det var kassettband, videokassetter, nu har du professionellt producerad propaganda både på höger-, vänster- och den religiösa kanten.

Enligt Hans Brun får man förutsätta att extremistiska närverk existerar i Sverige. Ett exempel ur det förflutna är männen som planerade attentaten på Jyllands-Posten 2010. Ett annat är Omar Krayem hemmahörande i Malmö som i april greps i Belgien misstänkt för inblandning i terrordåden i Paris i höstas.

”Stor risk för fler ensamvargar”

Men i fallet med 20-åringen tycks han ha saknat all form av fysisk kontakt med andra extremister. Den omedelbara undran är givetvis hur många av hans sort som sitter runt omkring i landet, dolda för polisens radar.

– Jag tror att det finns en ganska stor risk för att vi kommer att få se personer både i Sverige och utomlands som antingen är svenska medborgare eller har permanent uppehållstillstånd. Vi kommer också att få se personer från den högerextrema falangen dyka upp i de här sammanhangen. Det är viktigt att komma ihåg, man får inte glömma bort dem.

Frågan är hur samhället ska bära sig åt för att skydda sig mot dem.

– Det är extremt svårt, det är näst intill omöjligt att göra det med 100-procentig framgång. Sverige är en demokrati, man har rätt att ta del av information, vi har högt i tak vad gäller yttrande- och tryckfrihet. Så ska det vara också vara. Men det innebär också att det finns utrymme för den här typen av personer att begå brott som är väldigt allvarliga.

Förebyggande arbete framför repression

Problemet med att enskilda människor på egenhand radikaliseras och skaffar sig kunskap för att kunna begå terrorhandlingar måste tas på allvar, menar Hans Brun. Han framhåller att nyckeln är att arbeta förebyggande.

– Det handlar i första hand om om att utveckla bra arbetsmetoder för underrättelseanalys och tillvarata den information man får in med befintliga resurser. Det behövs egentligen inte fler repressiva verktyg eller lagstiftning i någon större utsträckning.

Han nämner exemplet om att norska myndigheter 2010 fick information om Breivik, men att man då inte tog hotet på allvar och därför valde att inte agera – något som fick oerhörda konsekvenser som annars kunnat undvikas.

”Segregation större fråga än terrorism”

Samtidigt påpekar han att det svenska arbetet för att förebygga går i rätt riktning, även om ansvariga instanser varit sena att agera.

– Givet våra resurser, ekonomiskt och politiskt, gör man det man kan. Det viktigaste är att förebyggande arbete tas på allvar.

Han betonar också att hotet från inhemsk extremism är en del av något mycket större.

– Problemet med parallellsamhällena och klassklyftor är en mycket viktigare fråga, även där måste man göra insatser. Kampen mor extremism är bara en liten del. Man måste ta ett helhetsgrepp.