Efter att SVT Nyheter börjat sin granskning av mobbningen har responsen på sociala medier varit överväldigande, med flera starka berättelser som visat på problemets tyngd och bredd. Två av dessa berättelser kommer från Melanie och Amanda. De känner inte varandra, men deras öden är lika kusliga som de är lika. 

För Melanie, 16, började helvetet vid tre års ålder. Hon var redan då större än sina jämnåriga, men hennes starka vilja och tidiga utveckling uppskattades inte av alla.

– Ja, jag har alltid varit den här som säger till om det är något som är fel. Det störde sig lärarna på.

Melanie var vid tre års ålder redan en hackkyckling – men hon förstod det inte då. Betydelsen av de tidiga trakasserierna från förskolans lärare kommer hon sjönk in långt senare.

– Det är först nu, de senaste tre åren av mitt liv, som jag har förstått hur stor del just den biten påverkat mitt liv. Jag tror jag hade varit en helt annan person nu om inte det hade hänt under förskoleperioden, säger hon.

Amanda kallades ful, tjock och äcklig

Amanda, snart 16, var ett år yngre än de andra i sin klass. Också hon mobbades från dagis.

– De kallade mig ful, tjock, äcklig. När jag frågade dem varför de mobbade mig så sa de att det var för att jag inte var som dem, säger Amanda till SVT Nyheter.

Mobbandet fortsatte i grundskolan, och blev bara brutalare. Amandas mamma försökte få stopp på det, bland annat genom att kontakta mobbarnas föräldrar. Det blev då ännu värre.

– De började slå mig. Varje dag. En kille förföljde mig, och stod och väntade utanför mitt fönster. När jag blev slagen framför lärarna sa de bara ”sluta bråka!”

Försökte begå självmord

För Amanda blev det inte ingen skillnad när hon bytte skola, trots att den nya skolan låg i en annan by med helt nya människor.

– Det började direkt igen. De kallade mig ”samehora”, och när jag gick till rektorn sa hon att jag bara ljög, och att jag bara var en korkad sameunge som ljög som alla andra samer.

Amanda försökte begå självmord vid åtta års ålder, och försökte igen flera gånger.

Startades hatkonton på nätet

För Melanie var de tidiga åren bara en lätt bris mot vad som skulle komma. Med åldern lärde sig barnen nya ord och fick nya vapen att såra med. Från en tung och ensam skolgång i mellanstadiet hoppades hon på en nystart i högstadiet. Men nystarten var dömd att misslyckas, hon hade inte en chans.

Via det anonyma Instagram-kontot ”Alla vi som hatar Melanie” dröjde det inte länge förrän varenda skolelev visste vem hon var.

– Det hade gått så mycket rykten om mig. Vad jag hade gjort och inte gjort. Som jag inte ens visste om. Alla skolor hade en åsikt. Jag hade slagit ner personer jag inte ens känner, snackat skit om de flesta. Sådana saker. Det var som en chock när man fick reda på det, berättar hon.

Trots månatliga samtal mellan BUP, föräldrar och skolan hände ingenting. Melanie beskriver en uppgiven situation där lärarna såg på, utan att ens anstränga sig för att hjälpa till:

– Jag tycker lärarna skulle ha gjort något. Försökt ta tag i problemet. När jag frågade om hjälp på lektionerna sa det ”jag kommer snart”. Men sen kom de till mig efter lektionen, då vill man inte ha någon hjälp. De kunde nästan ha gjort allt tvärtemot vad det gjorde, de kunde åtminstone ha lyssnat.

Hur har du mått under den här perioden?

– Man tänker bara negativt: ”Jag är inte värd någonting”, ”Varför ska jag finnas?”, ”Jag har ändå ingen framtid”, ”Det kommer vara såhär resten av mitt liv”, ”Jag kan lika gärna göra slut på lidandet nu”.

Självmordsförsöken behöll Melanie – precis som många hennes mörkaste tankar – för sig själv.

Amanda fick efterlängtad nystart

Amanda har under hösten börjat gymnasiet, och hon är försiktigt positiv till hur den förhoppningsvis nya tiden i hennes liv håller på att utvecklas:

– Alla här har varit schyssta hittills. Folk i Umeå är nog mer accepterande än i de mindre byarna på Västerbottens inland. I stället för att hålla på med smink och flörta med pojkar så är jag intresserad av militären, historia och vetenskap. Jag kände mig inte bekväm i den vanliga tjejrollen. Här i Umeå dömer de inte folk. Det känns jättebra att få vara sig själv.

Trots den mycket svåra tiden ser Amanda fram emot en ny tid. Men utan hot och oro:

– Folk förstår inte hur allvarligt det är med mobbning. Jag har försökt ta livet av mig många gånger för att jag har mått så dåligt. Jag är inte deprimerad längre. Jag är inte orolig för att bli mobbad. Det känns bra. Man ska inte behöva bry sig om vad folk tycker.

”Vet inte hur det känns att må bra”

Även för Melanie har starten i gymnasiet verkat lovande. I hennes klass accepterar de vem hon är. Men åren har satt sina spår, än vågar hon inte riktigt känna sig säker.

– Just nu tror jag att allt kan gå bra. Och gör det inte det ska jag försöka göra något åt det. Skulle jag fortsätta bli mobbad ska jag försöka stoppa det direkt i stället för att hålla det inom mig, säger hon.

Hon fortsätter:

– Ska jag vara ärlig så vet jag inte hur det känns att må riktigt bra. Jag har aldrig gjort det på grund av mobbningen.

Det låter som du aldrig fått en chans att visa vem du är.

– Nej, det har jag aldrig fått.

Vem är du?

– Jag är en snäll och omtänksam person som bryr sig om andra. Jag är väldigt social också, men det märks kanske inte just nu på grund av att jag inte har mått så bra.