– Det jag kan tycka är problematiskt är att fokus hamnar på givarna som beskrivs som generösa och att det är så fint att få komma hem till familjen och få en kram av barnen och möta tacksamheten. Det blir ofta väldigt lite fokus på hur barnen i den här familjen själva upplever det, säger Fredrik Hjulström på Nordens välfärdscenter – en institution som sorterar under Nordiska ministerrådet.

På diakonibloggen utvecklar han sina funderingar vidare och funderar kring varför så många människor föredrar att personligen lämna över en gåva till nödställda barn?

Han ställer frågan om man tvivlar på att ens gåva kommer fram till de behövande om man ger den till en traditionell välgörenhetsorganisation?

Resurserna större än behoven

Han konstaterar också att organisationer som Giving People skiljer sig mot traditionella välgörenhetsorganisationer:

– I vanliga fall är behoven större än resurserna, men här verkar det vara tvärtom. Man har fler som vill hjälpa än som behöver hjälp, säger han.

Giving People har närmare 70.000 gillamarkeringar på Facebook och uppger att de hjälpt över 2.100 familjer bara sedan september 2013.

Välgörenhet länge tabu

Filip Wijkström är docent vid Handelshögskolan och har studerat vilken roll civilsamhället har i samhällskontraktet. Han pekar på de dramatiska förändringarna i attityden till välgörenhet.

– Historiskt har välgörenhet inom Sveriges gränser varit tabu. Bistånd till Afrika och Asien har varit en annan sak. Så sent som i början på 90-talet var filantropi ett fult ord, säger Filip Wijkström.

Sedan dess har mycket hänt. Det har skrivits böcker om filantropi, det har bildats nätverk och föreningar, varav en del såsom Giving People (som förut hette Matkassen), verkar via de nya sociala medierna.

”Från klasskamp till medmänsklighet”

Välgörenhet har med andra ord blivit något legitimt och utmanar flera av de institutioner och organisationer som tidigare haft monopol på att hjälpa:

– Om man ska vara lite grov, så kan man säga att vi gått från klasskamp som samhällslösning till mer medmänsklighet. Tidigare gjorde man saker solidariskt för sin egen grupp. Alla skulle organisera sig själva och ta makten över verksamheten och ville inte veta av någon paternalistisk välgörenhet, säger Filip Wijkström.

– Men har vi en större nöd i dag som tvingar människor att själva hjälpa?

– Ja, är nöden större eller är det upplevelsen av nöden som har förändrats? Det finns en upplevelse av att sprickorna i välfärdsnätet blivit större och det är i det sammanhanget som nya organisationer träder in för att fylla det man ser som maskor i nätet, säger Filip Wijkström.

Han pekar också på att det han kallar samhällskontraktet kan komma att omförhandlas. Framöver tror Filip Wijkström att vi får se mer av hybridlösningar, liknande de i länder som Holland, Tyskland och England, där olika aktörer samverkar för att lösa samhällsproblem:

– Det blir nya former av samarbeten som kan verka röriga från ett traditionellt svenskt perspektiv. Lösningar där t.ex. en frikyrka kan samarbeta med ett företag och med kommunen. Någon bidrar med ideell arbetskraft, någon med pengar och kompetens och en annan med lokal och annat, säger Filip Wijkström.