Numera kan han gatorna i Eskilstuna nästan lika väl som dem i sin hemstad Latakia. Han har tillbringat dagar med att promenera bort tiden här. Han går genom snövirvlar och vintervindar men inom honom kokar det.
– Jag känner det som att jag håller på att explodera, berättar han. Man kan gå ut och hämta luft. Det är allt.
Tjugo månader har gått sedan han sökte asyl i Sverige. Tjugo månader av väntan. Varken han eller Migrationsverket vet när beskedet kommer. Det kan dröja lika länge till. Och Samer känner inte igen sig själv.
– Mina rumsgrannar på flyktingförläggningen till exempel, de har hög volym när de lyssnar på radio, säger han. Det brydde jag mig inte om förut men med tiden har det blivit irriterande. Nu bråkar jag med dem hela tiden. Så skulle jag aldrig gjort förut.
Dagar fyllda av ingenting
I Syrien var han barnläkare med egen praktik. Och idrottsman – distriktsmästare i brottning, grekisk-romersk stil. Hans fru och tre barn sitter flera hundra mil bort och väntar också de. Den som inte har uppehållstillstånd kan inte ta hit sin familj. Inte heller får man börja på SFI, eller jobba. Samer Abu-Khalil vaknar varje morgon till en ny dag fylld av – ingenting.
– För att gå och träna på ett gym behöver man personnummer. Samma sak när jag gick till ett språkinstitut, de sa att jag måste ha ett personnummer. Det är som att man blir fängslad, fast på sitt rum, berättar Samer.
”Man förtvinar”
Han känner att han har blivit personlighetsförändrad. Lättretlig och aggressiv. Han har ringt och skällt ut tjänstemän på Migrationsverket för att sedan ångra sig så fort han lagt på luren, eftersom det inte är deras fel att det tar lång tid.
Under tiden har Eskilstuna stadsbibliotek blivit ett andra hem. Här försöker han lära sig svenska på egen hand och upprätthålla sina medicinkunskaper. Men han känner att han inte har samma skärpa i huvudet som tidigare.
– Läkare är ett praktiskt yrke, man måste utöva det annars utvecklas man inte, förklarar han. När man har uppehåll i ett eller två år glömmer man. Ett organ som inte används förtvinar så småningom. Precis samma är det med hjärnan. Och hela tiden ligger det där i bakhuvudet och kokar. Väntan, bara väntan.