Richard Jomshof (SD) har i åratal varit det främsta språkröret för SD:s islamkritik. Han har vid otaliga tillfällen, både i intervjuer och på sociala medier, uttryckt att islam och islamism är ett av de största hoten mot Sverige.

Det är ett budskap som går hem hos såväl gräsrötter som sympatisörer och att tona ned det till följd av att partiet nu samarbetar med regeringen har aldrig varit aktuellt. Utöver att partiledningen håller med Jomshof i sak vill man inte riskera ett läge där partiets sympatisörer tycker att partiet, till följd av Tidösamarbetet, viker ner sig när det gäller att kritisera det man ser som undfallenhet mot islam och islamism.

Ändå har Jomshofs uttalanden i sommar fått somliga i partiet att reagera. Inte bara för att det har skapat spänningar i samarbetet med regeringen utan också för att det blockerar möjligheten att komma ut i de sakfrågor SD prioriterar. Just det gäller även regeringen vars kommunikation kring korankrisen inte sällan har överskuggats av frågor kring Jomshofs twittrande.

Men att det skulle leda till några konsekvenser för justitieutskottets ordförande är föga troligt. Regeringen har visserligen fört samtal med SD-ledningen om lämpligheten i Jomshofs tonläge men att gå längre och kräva hans avgång kommer inte att ske.

L är inte beredda att ta risken

Det vet rimligen S, V, C och MP och det var väl den vetskapen som fick dem att för första gången kalla till en gemensam pressträff och kräva en omröstning om Jomshofs ordförandeskap i justitieutskottet. Men manövern lär inte lyckas. Av allt att döma lär den stöta på patrull redan på första mötet när frågan om det överhuvudtaget ska bli en omröstning avhandlas.

Visst, det hänger på en enda röst så i teorin skulle en enskild ledamot kunna rösta med oppositionen och därmed få till stånd en votering. Närmast till hands ligger liberalen Juno Blom (L). Det är mellan L och SD spänningen i Tidösamarbetet alltid varit som störst och att just Richard Jomshof (SD) är ordförande i ett av riksdagens tyngsta utskott är svårsmält för många inom L. Men skulle Juno Blom agera på det sättet riskeras Tidösamarbetet som hela regeringsmakten vilar på. Den risken är L inte beredda att ta. Istället hänvisar Liberalerna, precis som M, till riksdagens praxis som säger att ordförandeposterna fördelas mellan regering och opposition samt att det är upp till varje parti att utse sina ledamöter. Med tillägget att oppositionen ägnar sig åt partipolitiskt spel i ett allvarligt säkerhetsläge.

Vad är anledningen?

Vad hoppas då de fyra oppositionspartierna uppnå med ett krav som de rimligen vet inte kommer att gå igenom? Om inte annat sätter det press på Liberalerna att än en gång bekänna färg i SD-frågan. Och när liberala riksdagsledamöter nu också stämmer in i avgångskraven påminns väljarna återigen om splittringen i riksdagens minsta parti.

Den är en svag länk i Tidösamarbetet som oppositionspartierna mer än gärna belyser.