”Jag är inlagd på LPT på en avdelning och har varit inlagd i cirka 11 – 12 veckor. Första fem dagarna var jag inlagd frivilligt, men när jag ville bli utskriven konverterade de mig till LPT.

Dagen efter konverteringen gjorde en ny läkare en bedömning. Han pratade med mig en halv minut. Han frågade bara ”Vill du bli utskriven?” och ”Har du några självskadetankar?”.

Eftersom jag svarade ”ja” så bestämdes det att de skulle ansöka till rätten om att förlänga mitt LPT till 4 månader.

En advokat pratade med mig några dagar senare. Det gick väldigt fort och gick i princip bara ut på att jag fick läsa vad det stod i mitt vårdintyg samt att jag sa till advokaten att jag ville ut, att jag inte trodde att det vore bra för mig att vara inlåst.

Sedan kom förhandlingen några dagar senare. Jag var jättenervös och det kändes läskigt med allt folk i salen.

Överläkaren som var där kände inte ens mig. Han sa helt felaktiga saker, som att jag skulle ha avvikit vid en permission och att jag hotat med att hoppa framför en bil.

Jag vågade inte säga något om att han sa felaktiga saker om mig.

Min advokat, det enda han gjorde var att han sa: ”Lisa vill hem, hon vill inte vara inlåst”. Det var det enda försvar jag fick.

Sedan gick vi ut medan rätten överlade. Vi kallades in igen inom en minut. Det var i princip redan bestämt att jag skulle förlora.

Jag förstår varför de ville låsa in mig, för jag har ett mycket allvarligt självskadebeteende. Men faktum är att mitt skadebeteende inte blivit bättre sedan jag lades in. När jag var på en avdelning fick jag till och med ännu ett självskadebeteende, jag började bränna mig med cigaretter.

Det hade jag aldrig gjort innan jag blev inlagd! Jag skickades till den psykiatriska intensiven och därefter till den avdelning där jag är nu.

Ärligt talat vet jag varken upp eller ner. Jag skadar mig oavsett om jag är inlagd eller inte.

Det jag önskar är att få en bra öppenvårdskontakt, som är specialiserad på bipolär sjukdom och lite mer intensiv terapi inriktad mot självskador.

Så jag känner inte att jag kunde göra någon skillnad i rättsprocessen. Det kändes som om allt redan var bestämt i förväg. Min advokat verkade inte så engagerad och överläkaren for med osanningar om mig.

Lisa”

Reportaget om tvångsvården sändes i Agenda söndag 14 oktober. Efteråt intervjuades Ing-Marie Wieselgren, överläkare i psykiatri och samordnare för psykiatrifrågor på Sveriges kommuner och landsting.