Varje dag mobbas omkring tiotusentals barn på skolor runt om i Sverige. SVT kommer i höst att belysa det allvarliga, och utbredda problemet med mobbning, i en serie inslag och program. SVT Nyheter Jämtland har träffat en av alla de ungdomar som utsatts för mobbning, 17-åriga Johanna Pålsson i Brunflo.

– Jag har alltid varit mobbad, men det gick till en ny nivå när jag började sexan. Då kom jag till en ny skola, med nya elever, där jag inte kände någon, säger Johanna Pålsson.

I klassen blev hon utfryst och från första dagen fick hon höra elaka kommentarer.

– Man kunde gå där i korridoren och så fick man höra någon kalla en något fult, allt från tjockis till fat yo, de kom på nya namn hela tiden. Och jag la skulden på mig själv, att det var mitt eget fel, att det var jag som inte dög.

Slogs blodig

Men det stannade inte vid bara elaka kommentarer.

– Man kunde gå i korridoren och få knuffar i nacken eller ryggen, bli inputtad i väggen eller att någon slog krokben på en. Det fanns inga gränser för vad de kunde göra.

En dag när hon satt och väntade på att en lektion skulle börja kom en av mobbarna förbi med en chipspåse. ”Fan vad du är tjock”, sa han. När Johanna då gav svar på tal gav han sig på henne och slog ner henne. När hon låg på golvet fortsatte han slå. Han slog henne i ansiktet samtidigt som han höll chipspåsen i handen. Kanterna på påsen skar upp sår i ansiktet.

– Jag låg där och gallskrek tills han slutade slå. Och sedan när han slagit mig så att det låg chips överallt och jag blödde och grät och skrek, då kunde han kliva upp och gå därifrån som om ingenting hade hänt. Och det var ingen som sade något, berättar Johanna.

Skolan svek

Hon bad om hjälp, bad om att få byta klass sju-åtta gånger för att gå med de kompisar hon ändå hade, som gick i en parallellklass, men utan resultat.

– Att leva med blåmärken blev vardag, jag sminkade över dem. Det var ändå ingen som lyssnade.

Och hon ville inte heller oroa sina föräldrar, eftersom hon skämdes och lade skulden på sig själv.

I skolan fick mobbarna hållas. Ingen av dom vuxna på skolan ingrep, med ett enda undantag.

– De sa sluta gråt, gå på lektionerna, sluta vara hemma. De stoppade huvudet i sanden, ingen ville ta ansvar. Det fanns en lärare som försökte hjälpa mig, som tröstade mig när jag satt och grät, men jag tror inte hon orkade för hon försvann, och sedan hade jag ingen.

Ville inte leva

– När det var som allra värst låg jag bara hemma i sängen och grät och såg ingen anledning till att finnas kvar. Ja, det har varit gånger när man övervägt om man ska fortsätta leva eller inte. Och när man går i sexan och överväger såna saker, då mår man inte bra, säger Johanna.

Det blev slut på mobbningen först när hon bytte skola – efter två års helvete. Hon kom till en mångkulturell klass med större tolerans för människors olikhet.

– Visst finns det fortfarande stunder när jag fått höra saker på stan, men det har inte alls varit på samma nivå sedan jag bytte skola. När jag bytte skola så vågade jag börja gå till skolan igen, vågade lära känna nya människor, vågade gå på stan, och viktigaste av allt: Vågade kliva upp på mornarna.

”Du är inte ensam”

I dag är hon 17 år och går andra året på gymnasiet. Hon jobbar ideellt för att hjälpa utsatta barn och unga som utsätts för mobbning, bland annat genom riksförbundet Hälso Oberoende av Storlek, HOBS, och främst då genom förbundets ungdomsförening Ihart. Hon har också en blogg.

Johanna ville ge den hjälp hon aldrig fick. Skolan har ett stort ansvar och de vuxna måste ta sitt ansvar, slår hon fast. Och det gäller självklart vuxna även utanför skolan. Men många vuxna vill inte se hur illa det faktiskt är, de försöker släta över för att det är för jobbigt att ta in hur svårt barn och unga faktiskt kan ha det. Även i media tycks många framställa mobbningen mildare än den i själva verket är.

Ingen ska behöva stå ut med mobbning. De finns hjälp att få, säger Johanna. Och hon har ett meddelande till mobbade barn och unga.

– Det är inte deras fel. De har inte gjort någonting fel. Och de är inte ensamma. Det fick aldrig jag höra. Det är lätt att lägga skulden på sig själv. Jag vill bara krama om att de barn och unga som blir utsatta för mobbning och säga att det är inte deras fel.

– Det finns hjälp. Berättar för en förälder eller någon annan vuxen du litar på så ska du se att det går bra.

Mobbning ska inte få förekomma och även om det känns svårt så går det alltid att förändra en tuff situation, slår Johanna Pålsson fast.