Melanie Mineur är 16 år och går på fordonslinjen på Borgarskolan i Gävle. Hon har varit mobbad så länge hon kan minnas, till och med redan på dagis. Hon var stor och stark och glad och sa vad hon tyckte och tänkte. Hon är en av dem som hört av sig till SVT via #mobbning.
– Jag har alltid varit den där pojk-flickan. Jag sa exakt vad jag tyckte och tänkte, jag tänkte inte på att det skulle bli något problem med det, men det störde sig väl de flesta på, säger Melanie när vi träffar henne, tillsammans med hennes pappa, i skolan.
Men problem med Melanies frimodighet blev det och så småningom började glåporden såra Melanie. Hon blev kallad tjockis och hade svårt att få vänner, och på mellanstadiet hade det redan gått väldigt långt:
Gick över en mil
– Jag mådde riktigt dåligt. Jag sa inget till mina föräldrar, men jag kom hem varje dag och grinade och i värsta fall kunde jag gå hem från skolan, och det var över en mil. Jag ville inte vara kvar och ibland gick jag hela den där vägen även om det var vinter och snö.
På högstadiet började en ryktesspridning om Melanie och berättelser om vad hon gjort och inte gjort spred sig över hela skolan.
– De skrev på mina böcker: hora, slampa, fitta och såna saker.
Utsattes för näthat
I åttan blev det ännu värre, då utsattes Melanie för näthat. Det skapades ett konto på Instagram som enbart var till för att mobba just henne och som spred sig i vida kretsar:
– De gjorde en sån där näthatsgrej som de kallade ”Alla hatar Melanie”, berättar Melanie med låg röst och hon kämpar för att hålla känslorna i schack när hon berättar.
Melanie har ätit antidepressiva mediciner och medicin mot adhd sedan sjätte-sjunde klass, då hon började gå på BUP för att få hjälp.
Skadade sig själv
När hon får frågan hur hon mådde under den här tiden får hon svårt att välja orden. Det är många jobbiga känslor och tankar hon varit tvungen att gå igenom, trots sina unga år:
– Du vill egentligen bara låsa in dig själv, du vill ligga under täcket och inte göra någonting, du vill försvinna. Helst vill du väl skada dig själv också, säger Melanie lite försiktigt.
Melanie har skadat sig själv, bland annat har hon ärr på armarna efter att ha skurit sig.
– Jag har velat plåga mig själv. Eftersom det är så många andra som plågar en, så tycker man ju att man förtjänar det, säger Melanie och tittar ner på sina händer i knäet.
Tog tabletter
För Melanie gick det så långt som till självmordstankar och något som hon själv säger kanske var ett självmordsförsök.
– Jag har väl tagit väldigt mycket tabletter som jag inte borde ha tagit och alldeles för hög dos av det.
Melanie mår fortfarande psykiskt dåligt men trivs väldigt bra i sin nya klass på gymnasiet, ingen har varit elak mot henne och hon tycker det är skönt att det är en rak och öppen ton på fordonslinjen och hon har bestämt sig för att bli lastbilchaufför.
– Tidigare hade jag ingen framtid alls, kändes det som. Nu känner jag i alla fall att jag... Jag kommer troligtvis få jobb och jag kommer att slippa alla runt omkring eftersom jag kommer att köra lastbil. Jag kommer att få vara ifred.
Utsatt även på nya skolan
Melanie spelar också hockey i Sandvikens IK:s damlag på sin fritid.
– Att ha hockeyn på fritiden har betytt väldigt mycket för mig, säger Melanie.
Men även på den nya skolan, som innehåller fler utbildningar och andra elever än dem som går på fordonslinjen, har hon råkat ut för problem, särskilt när hon gått mellan sin skolbyggnad och matsalen.
Hon berättar att hon att ha blivit spottad på, fått cigarettrök blåst i ansiktet, blivit pekad på och skrattad åt. Hon säger att hon aldrig upplevt att hon fått någon riktig hjälp av skolan genom alla år, men den här gången, på gymnasiet, togs Melanie plötsligt på allvar.
Nya skolan agerade direkt
– Jag gick till rektorn direkt och det har jag aldrig gjort tidigare. Och de tog tag i saken på en gång och det har aldrig hänt på en skola som jag har gått på tidigare, säger Melanie, och drar på sig en arbetsoverall för att visa oss vad hon gör på dagarna i skolan.
Hon säger att hon vill svetsa, hämtar en lärare som måste vara närvarande, drar på sig skyddshjälmen och hanterar svetsen och gnistorna med stort självförtroende.
Det vi ser är något av den frimodighet, styrka och rättframhet som hon under många år blivit mobbad för, för till både lärarens, hennes pappas och vår förvåning förstår vi efteråt att det vi bevittnat var tillfället då hon för första gången hon höll i en svets.