Våren 1986 var både tidig och varm i den ukarinska staden Zdolbuniv. Ett utmärkt väder för fotboll, tyckte 10-årige Oleksandr Matyyuk, eller Sacha som han kallas. Men plötsligt skulle han inte få gå ut. Det hande hänt något med ett kärnkraftverk.
– Uppgifterna från myndigheterna var först väldigt diffusa. Men folk som jobbade till exempel i borgmästerkontoret fick bättre information och nyheten spreds från mun till mun, säger Sacha.
Han bodde 30 mil från Tjernobyl när katastrofen skedde. Men det handlade om ett Ukarina som försökte hålla färgen. Ett praktfullt förstamajtåg hölls planenligt och likaså firades segern i andra världskriget traditionsenligt 9 maj, med att folk var ute på gatorna.
– Med tiden började vi få se tv-inslag. Karavaner av bussar transporterade civila ut ur Pripjet. Och nya arbetare kördes in i katastrofområdet, berättar Sacha.
Han var bara 10 år 1986 – men flera minnesbilder har bitit sig kvar.
– Mest var jag irrriterad över att jag inte skulle få vara ute och spela fotboll. Det var jättevarmt och då fick vi order om att hålla oss inne ...
I dag finns det flera påtagliga följder av Tjernobylkatastrofen i Ukarina. De som är födda åren kring 1986 har ofta dålig hälsa och de kallas för Tjernobylbarn.
– Många i den här generationen får ofta problem med leder. Plötsligt visar det sig att de fått cancer. Själv är jag livrädd för att gå till läkare, säger han.
Sacha värvades till länet som fotbollsspelare för tio år sedan. Bland annat har han hunnit med ett par säsonger i ÖFK. Men han blev kvar och är i dag en gift småbarnsfar i Sveg. Och han ställer sig inte avvisande till att tillsammans med barnen besöka Pripjet och katastrofområdet.
– Det här är ju historia. Inte bara ukarinsk historia utan Tjernobylkatastrofen är historia för hela världen, menar han.
Vad minns du från Tjernobylkatastrofen? Lämna din historia här.