När en person som är under 15 år misstänks för ett brott avgörs skuldfrågan aldrig genom en sedvanlig rättegång. Men det finns ändå en möjlighet att ta upp fallet i en domstol genom så kallad bevistalan. Sådana är dock ovanliga i Sverige. För ovanliga menar Sven-Erik Alhem, ordförande i Brottsofferjouren som lyfter Kevin-fallet som det värsta skräckexemplet.
– Två barn blev utpekade som mördare under lång tid av sitt liv. Sedan gör man om alltihop och låter domstol pröva och allt rämnar, säger han till SVT.
Inte bara äppelpallning
Enligt Sven-Erik Alhem är rättssäkerheten i fara genom det nuvarande systemet.
– Man tänker sig i första hand att barn gör sig skyldiga till äppelpallning och då är det ju onödigt att dra det till domstol. Men gäller det mord, försök till mord, våldtäkt, rån eller annan grov brottslighet som faktiskt barn gör sig skyldiga till, då ska man ha en rättssäker handläggning som innebär att det är en domstol som bestämmer om skuld har förelegat, säger Sven-Erik Alhem.
”Katastrof att åklagaren inte är självständig”
Det är bara den misstänktas vårdnadshavare, socialtjänsten i de fall där den misstänkta är omhändertagen, eller Socialstyrelsen som kan kräva att fallet avgörs i domstol genom en bevistalan. Men Sven-Erik Alhem vill att det ska vara åklagare som har rätt bestämma om ärendet ska avgöras i domstol, precis som de har i ärenden som rör vuxna.
– Självklart ska åklagaren ta ställning till om man bör föra bevistalan. Det är en katastrof att åklagaren inte är självständig och kan bestämma menar Sven-Erik Alhem.
Det här är bevistalan
En misstänkt gärningsperson som är under 15 år kan varken åtalas eller dömas. Däremot ger en så kallad bevistalan både den misstänkta och åklagaren möjlighet att lägga fram sin syn på vad som hänt för en domare. Det är sedan domaren som avgör om den misstänkta är skyldig eller inte.
Möjligheten att hålla bevistalan har funnits sedan 1965 men bara använts tre gånger under de senaste åtta åren. För att det alls ska bli aktuellt måste en begäran först komma från socialnämnden, Socialstyrelsen eller barnets vårdnadshavare.