Överkaliska

– Men våi, våi, våi in tugen åintjeli stäkker, see mårssa förstgeenga na saa fressn. He vär in mårja ett ioḷheḷjen. He vär håofådid kålt å ne he snitt o naada. Ållars vär e wäitt.

Mårssa skul gär ett veiro å he vär da na värtt väis in förskrettjelid mäir fress, so saad oba hebersbråono. He vär hän a kååle ”stäkkern”. Fressn saa udi tjelingen so kåm ivi gååḷo.

– Hurst a jer fälli? tainkt n. He jer nåo best försäi si! Mårssa stelt fra si verastjiḷja å birt a prada ve fresso.

– Skå do äint koma häid sö ji fa kḷaa di? Hoowa, wå kålt e jer! Fräos do äint? Känsi do jer håongra?

Mårssa dråo si nembran heberen å tainktes fa udi fress-stäkkero so saa äod sö frusin. Men kätta siinde aa undi heberen å seran saa äint mårssa nä änne enn too gröin öi so löist undi heberen.

Svensk översättning

”Men oj, oj, oj, vilken ynklig stackare”, sa Mormor första gången hon såg katten. Det var en morgon efter julhelgen. Det var hemskt kallt och det hade snöat på natten. Det var vitt överallt.

Mormor skulle gå och hämta ved, och det var då hon fick se en förfärligt mager katt som satt på härbrestrappan. Det var den hon kallade för ”stackaren”. Katten tittade på gumman som kom gående över gården.

Är hon farlig tro? tänkte han. Det är nog bäst att passa sej! Mormor ställde ifrån sej vedkorgen och började prata med katten:

Ska du inte komma hit så jag får klia dej? Usch, så kallt det är! Fryser du inte? Är du kanske hungrig?

Mormor flyttade sej närmare härbret och tänkte att hon skulle få tag på kattstackaren som såg så frusen ut.

Men katten for iväg in under härbret, och sen såg inte Mormor nåt annat än två gröna ögon som lyste under härbret.