Varje torsdag efter lunchen är det samling i foajén på Treskillingens äldreboende i Kopparberg. Så även denna gång. Trots ett kylslaget, fuktigt höstväder är uppslutningen stor. En extra tacksamhetens tanke skänker de församlade åt initiativtagaren Kerstin. För hon finns inte med idag eftersom hon tragiskt gick bort för två veckor sedan. Men det hon startade för tjugo år sedan lever vidare.

– Det är toppen! Det här ser man fram emot hela veckan. Det betyder mycket för oss om är handikappade, säger Hans ”Hans Majestät” Engel när vi strosar genom villaområdet.

Invandrade kopparbergare

Han kom till Kopparberg 1964 från Norge för arbetets skull och har jobbat som plåtslagare och svetsare. Hans rullstol skjuts på av en volontär, tillika invandrad kopparbergare – Wilfriede Sandberg. Hon kom hit från Tyskland och började på kallvalsverket i Bångbro på 50-talet. Hon kom senare att arbeta med hela världen som arbetsfält inom stålsektorn. Här träffade hon också sin man som av hälsoskäl inte kan följa med denna dimmiga torsdag.

– Det här är ju verkligen vällovligt, allstå. De kommer ju inte ut så ofta. På sommaren brukar vi fika utomhus också. Nu kommer vi att göra det inomhus, säger Wilfriede Sandberg.

Det är Röda Korset och Korpen som anordnar promenaden för de äldre två gånger i veckan vid äldreboenden i Bångbro och i Kopparberg. Efter promenaden bjuds det på kaffe med dopp och ibland underhållning.

Önskar fler volontärer

Promenaderna, som tidigare kunde förläggas till backiga partier i samhället håller sig numera till planare mark. De frivilliga som ställer upp och kör de som inte kan gå själva önskar samstämmigt att fler skulle sluta upp för en värdefull insats.

– På sommaren har vi ju problemet. När det blir tio, tolv rullstolar, då blir det problematiskt att få någon att ställa upp extra. Det är ju det vi behöver, att kärntruppen som vi har får vara lediga någon gång de också, säger Wilfriede Sandberg.

Och vad betyder en sådan här aktivitet för dig som hjälper till?

– Det betyder jättemycket. Jag tycker det är så himla kul. Jag är ju lite tokig av mig. Jag går ju runt och kramar folk. Jag tränger mig aldrig på, men frågar: ”Vill du ha en kram?” Jaaa! De bara lyser upp, säger Wilfriede Sandberg.

Värmande kram

Bo, som varit guldsmed i Kopparberg, skiner upp när Wilfriede vid halvvägsstoppet går runt och med kramar skänker lite extra värme åt de som vill, innan karavanen rullar vidare.

– Det som vi har sett idag, när de har varit med mig, då blir jag förbannat ledsen rätt som det är. Men sen då när jag känner hur de är, då är de mina allihop. För jag tycker de är så snälla, säger Bo Lennart Samuelsson.