Enligt Socialstyrelsen drabbas cirka 25 000 personer av stroke i Sverige årligen. Runt fyra procent av de insjuknade är yngre än 50 år. Philip Karlström, 31, är en av dem.
– Det sista jag minns är att jag skulle sätta mig på en sten, sen blev det svart, säger han.
När Philip tappade medvetandet reagerade hans vänner snabbt och tillkallade ambulans. Han fördes till neurologintensiven på Akademiska sjukhuset i Uppsala där man konstaterade att han hade fått en stroke.
– Det var väldigt mycket blod i hjärnan så de blev tvungna att operera. Sen hade vi ingen kontakt med Philip eftersom han låg med respirator, säger mamma Åsa Karlström.
Flögs till Universitetssjukhuset i Örebro
Efter operation flögs han till intensiven på Universitetssjukhuset i Örebro. Där låg han nedsövd under ett par veckor och det tog månader innan han kunde klara sig utan respirator.
– Man visste ju inte hur skadad han var, vad som var förstört. Det fick vi inte reda på förrän han vaknade upp, säger Åsa Karlström.
Blödningen satt i vänster hjärnhalva och utöver förlamning i högersidan av kroppen blev också hans stämband förlamade. Det gjorde att han fick en trakeotomi, en operation för att skapa fri en fri luftväg. Men den tog han nyligen bort.
– Jag bestämde mig för att operera stämbanden för att slippa trakeotomi så att jag kan bada, säger han.
Fick lära sig gå och prata igen
Därefter följde rehab på neuroavdelningen, samt att han fick jobba upp talet på Afasihuset i Örebro.
– Det var konstigt hela grejen. Att plötsligt inte kunna använda kroppen på samma sätt som innan. Men familjen, vännerna och personalen gjorde ett grymt jobb och dagarna blev lättare när jag kunde börja fokusera på träning.
För honom har träning varit ett sätt att komma tillbaka efter hjärnblödningen, som drabbade honom för två år sedan.
– Läkarna trodde inte att det gick att göra så stora framsteg som jag har gjort. Det tror jag träningen har hjälpt till med, säger han.
Åsa Karlström delar sonens bild till viss del, men hon tror att det är andra faktorer som framför allt har bidragit till hans framsteg i rehabiliteringen.
– Jag tror att det är hans pannben och glada humör som har gjort mycket. Det finns ju dagar när jag gråter över det som har hänt. Men då är han där och lyfter upp mig. Philip lever verkligen efter mottot ”inget är omöjligt”, säger hon.
