Det är år 2014 och Viktor ska snart börja förskoleklass, men är ständigt förkyld – sedan månader tillbaka. Han klagar på ryggont, på att det är svårt att springa. Familjen söker vård flera gånger, men får inga klara svar.

En dag får Viktor feber som vägrar ge med sig. Men det är först när benen viker sig och han ramlar ihop hemma i vardagsrummet som allt går väldigt fort.

Fem timmar lång operation

Redan dagen efter besöket på barnkliniken i Örebro är Viktor och mamma Carolina på väg i ambulans till Uppsala, med pappa Robert i en bil efter.

Läkarna tar bort en plommonstor tumör i ryggen under en drygt fem timmar lång operation. Diagnosen: Ewings sarkom. En cancerform som oftare drabbar tonårspojkar. Tumören tryckte på nerver i ryggen. Det var därför Viktors ben inte bar.

Kan inte lova att han ska få leva

Det svåraste är när Viktor själv frågar: ”Mamma, kommer jag att dö nu?” Carolina säger som det är, att hon inte kan lova att han inte kommer att dö. Men att alla fantastiska människor runt omkring honom gör allt för att det inte ska bli så. 

På sjukhuset blir Viktor konstnär på kuppen, som Carolina uttrycker det. Han ritar och målar. Tillsammans skriver de dagbok och bara tre veckor efter operationen, när Viktor sitter i sin rullstol, kan han plötsligt röra ena foten. En intensiv rehabiliteringsperiod inleds.

Har inte jätteont jämt

Tillbaka till 2018.

Sakta, sakta har Viktor återerövrat sin kropp, sin förmåga att gå igen – och sitt liv. Han cyklar, håller på med parkour och gör kort sagt samma saker som kompisarna. Med en skillnad: värken i ryggen som efter behandling och operation gör sig ständigt påmind.

– Jag har inte jätteont jämt. Ibland känns det mer, ibland mindre, säger Viktor.

”Ibland bara grät jag”

Idag kan Carolina förundras över hur reaktioner och känslor kommer i ”rätt” tid. När den akuta fasen var över och ett år hade gått skulle Viktor börja i första klass. Carolina började jobba igen. Eller, rättare sagt, försökte. Men då kom allt ikapp. Som om det först då fanns utrymme att inte orka. 

– Jag fungerade inte alls. Minnet svek, jag kunde inte fokusera, ibland bara grät jag. Skulle jag få ha kvar mitt barn?

Drabbade får dra ett tungt lass

Numera är hon kontaktperson för Barncancerfonden i länet. Och hoppas kunna bidra till att även anhöriga får ett bättre stöd i framtiden.

– Medicinskt fungerar vården jättebra. Men det psykosociala stödet, där måste drabbade familjer idag dra ett alldeles för tungt lass själva för att få den hjälp de behöver. 

Kontroller var tredje månad

Solen värmer den här dagen. Som om sommaren kommit på plötsligt återbesök. Stundtals har familjen tagit helt slut av all oro, en oro som idag ligger åtminstone lite längre ifrån vardagen.

Ungefär var tredje månad kommer breven med kallelser till olika kontroller. Brev som påminner och river upp – men som samtidigt erbjudit ett lugn, efteråt, när allt sett bra ut.

– Ibland vill jag öppna breven själv, ibland inte. Jag tänkte mycket på döden förut. Det gör jag fortfarande, men inte lika mycket, säger Viktor.

Närmare varandra

Hela familjen har kommit närmare varandra. De pratar öppet om allt; Viktor, Carolina, Robert och storasyster Ebba.

– Jag vill prata och berätta även om andra undrar, det känns bättre då. Men inte för mycket och inte hela tiden, det ska vara lagom, säger Viktor.

Carolina nickar:

– Vi har inte råd att oroa oss precis hela tiden, vi försöker leva istället. Livet måste inte vara en fest varje dag, det orkar man inte heller, men vi tar ändå hand om tiden bättre nu. Tillsammans.