Efter att ha följt rapporteringen om att en kropp hittats i Belgien och att DNA-tester delvis matchar försvunne Patrik Linfeldt konstaterar Kerstin Montelius att ”delvis matchning av DNA” inte är en term som man använder sig av på RMV.
– Men jag utgår ifrån att det betyder att man inte kunnat få fram en hel DNA-profil, säger hon. Ibland har nedbrytningsprocessen gått så långt att DNA:t är uppklippt i små bitar.
Värme och UV-strålning är faktorer som kan skynda på nedbrytningen. Syrefattiga miljöer och minusgrader fungerar tvärt om.
Behöver pussla och räkna
För att det statistiskt ska gå att säkerställa att DNA:t kommer från en person krävs att flera faktorer är uppfyllda.
Bland annat krävs det att det finns vissa markörer gemensamt i DNA-strängarna från den okände och jämförelseprovet, finns det inte tillräckligt många går det inte att vara säker.
Vilka prover man har att jämföra med spelar också roll.
– Ett prov som man med säkerhet vet kommer från den försvunne innebär att man letar efter en identisk matchning. Men om provet kommer från den försvunnes föräldrar till exempel så kommer hälften av DNA:t från den ena föräldern och hälften av den andra. Då behöver man pussla och räkna på det.
Annat polisarbete viktigt
Men genetik och kemiska analyser är inte det enda som ligger bakom identifieringen.
– Till de fynden får man lägga till andra delar i polisverksamheten som förhör med personer som kan ha gjort iakttagelser, bilder från övervakningskameror och liknande.
Svaret kanske aldrig kommer
Trots det finns ändå risken att familjen kanske inte kommer att få något definitivt svar på om det är Patrik Linfeldts kvarlevor som hittats. Ibland går det helt enkelt inte att säkerställa.
– Att göra fler analyser med andra metoder kan vara ett sätt att få fram fler uppgifter, säger Kerstin Montelius. Jag vet inte vilka metoder som mina kollegor i Belgien har använt men generellt sett gör man många olika analyser, en del väldigt tidsödande, innan man ger sig. Men ibland når man inte fram till en säkerställd matchning.