Klockan fem på morgonen öppnar järnvägsstationen i Linköping och tiggarna kan flytta in i värmen.

– Jag köpte en kopp kaffe för att vakna till lite. Det kostar tio kronor, säger George Federovici.

Från land till land

George flyttade från Rumänien när han var 15 år. han jobbade som målare i Italien i åtta år, men blev sedan arbetslös. Nu har han flyttat från land till land i två år.

Han tror han kan hitta jobb i Sverige, för här har han sett fler byggnadsställningar än någon annanstans.

– Här händer det saker, men i andra länder hittar man ingenting, verkligen ingenting, säger George.

Söker jobb

Georges vänner från Norrköping kommer och hämtar upp honom med bil. Tillsammans ska de besöka arbetsplatser för att söka jobb.

De går in i receptioner och pratar med folk. Men de får inget napp.

Innan han ger sig ut för att tigga åker han och äter sopplunch på Johanneskyrkan. Redan för ett år sedan när tiggarna började dyka upp så gick kyrkorna i Linköping samman och började erbjuda luncher till tiggarna.

– Det är dåligt att tigga, det är inget för mig. Man får en kall känsla inombords. Jag skäms över att tigga, säger George.

Schasas iväg

George sitter inte längre och tigger, alla bra platser är ändå upptagna. Han vill inte sitta bredvid någon som haft sin plats länge. Så han vandra omkring istället.

Många nej blir det och han schasas iväg av personal på uteserveringarna.

– Du får inte tigga av våra gäster, säger cafépersonalen.

– Men det här är ju en allmän plats, säger George.

– Nej, det här är vår plats. Och du får inte prata med våra gäster.

”Jag har inget att åka hem till”

Men just den här dagen blir ändå en bra dag, han får ihop 50 kronor och lägger av. Han brukar aldrig tigga mer än till det han behöver för att klara dagen.

Även om han hatar att tigga vill han inte lämna Sverige.

– Jag vill inte lämna det här landet. Jag har inget att åka hem till.

Se mer i reportaget ovan.