I juni 2017 mördade någon en man och en kvinna i deras hem utanför Mantorp i Östergötland. 27 februari startade rättegången i Linköpings tingsrätt.
Jag var där för SVT:s räkning för att sköta film- och ljudupptagningar under en del av rättegångsdagarna. Det innebär att man tillbringar många timmar med att sitta och lyssna på vad som presenteras i rätten.
En rättegångs kontraster
Det är ofta en oerhört märklig känsla att sitta och lyssna på en rättegång. Det tar tid, det är detaljrikt och på varje uppgift vrids och vänds det. Händelser och skeenden, som för de flesta är svåra att föreställa sig, behandlas på ett mycket sakligt och nyktert sätt. Kontrasten mellan rättegångssalen och det som beskrivs blir ibland närmast absurd.
Var köptes en tejprulle? Var den av samma typ som hittades på mordplatsen? En droppe blod, vems blod och hur hade den hamnat just på den platsen?
Jag tror att de flesta som var med vid rättegången framförallt ställde frågorna: Varför? Hur kom ens tanken? Varför just det här paret?
Ville begå ett brott
I onsdags fick vi lite mer klarhet när polisen Gunilla Broman berättade i SVT om att 24-åringen nu erkänt. Han utförde morden själv utan medhjälpare. Orsaken var att han ville begå ett brott. När han väl var på platsen eskalerade allt och den där junidagen slutade med att två personer miste livet. Att det blev just ett par utanför Mantorp som drabbades var mest en slump.
Idag är mannen dömd till livstidsstraff. Att erkännandet nu har kommit kan bero på att 24-åringen vill kunna få ett tidsbestämt straff, säger mannens advokat till SVT. Det kommer dock att dröja. Först efter tio år går det att ansöka om tidsbestämt straff, och det straffet ska, enligt gällande lagar och regler, vara minst 18 år långt.
Ytterligare några svar
Vad som ligger bakom erkännandet vet förstås bara 24-åringen själv, men han sade till polisen att han ville berätta för att de anhöriga skulle få veta hur det verkligen låg till.
Rent juridiskt betyder inte erkännandet någonting. Mannen är dömd i såväl tingsrätt som hovrätt. För alla oss som undrat och funderat och försökt begripa så ger erkännandet åtminstone en del svar på frågorna som snurrat runt i huvudet.
Vad anhöriga känner och tycker kan man bara gissa, men kanske, kanske blir erkännandet en sorts avslut också för dem.