– Det kan bli så, säger Jan Darpö, professor i miljörätt vid Uppsala Universitet.
På måndagen 1 april gav Högsta domstolen (HD) beskedet att man inte tar upp det omdiskuterade fallet. Ett väntat besked, enligt Jan Darpö.
– Man vet ju aldrig med det här målet, men jag blev inte så förvånad. Jag kunde inte tänka mig att de skulle överpröva själva sakfrågan, säger han.
Regeringen påverkade
Företaget Nordkalk har alltså ingen möjlighet kvar att kunna få tillstånd till att starta det planerade kalkbrottet i Ojnareskogen på norra Gotland. Men man överväger att driva en annan del av fallet vidare till Europadomstolen.
– Vi ska diskutera den frågan internt, vi har inte fattat något beslut ännu. Det som vi i så fall kan driva vidare är frågan om rättvis rättegång, säger Eva Feldt, Nordkalks kommunikationschef, och syftar på att regeringen år 2015, innan kalkbrottsfrågan var avgjord av domstol, beslutade att göra det aktuella området till ett Natura2000-område, något som innebär ett starkt skydd.
– Regeringens beslut har påverkat utgången av rättsprocessen. Därför har vi inte fått en rättvis rättegång enligt de regler som gäller, säger Eva Feldt.
Kan få skadestånd
Jan Darpö tror dock inte att bolaget får gehör i frågan om rättvis rättegång i Europadomstolen.
– Det är en EU-rättslig skyldighet att utse Natura 2000-områden och den gäller även i fall då någon har ansökt men ännu inte fått tillstånd att bedriva en skadlig verksamhet i området. Det här redovisades tydligt av Högsta förvaltningsdomstolen 2017, säger han.
Däremot finns chans för Nordkalk att få skadestånd för den segdragna rättsprocessen. Det skulle i så fall handla om bristen på effektivitet i tillståndsprövningen, menar Darpö.
– Det kan bli så. Det finns ett liknande rättsfall från Finland. Där hade målet gått två gånger fram och tillbaka och det tog mer än sex år. Där fick de ersättning. Fast det är inga miljardbelopp det handlar om, säger han.
”Ett ansvar vilar på Mark- och miljööverdomstolen”
Fallet med det planerade kalkbrottet vid Ducker i Bunge har pågått sedan 2006 då Nordkalk, efter att deras provbrytningar visade på en bra kalkfyndighet, ansökte om tillstånd för täktverksamhet.
Sedan dess har fallet överklagats fram och tillbaka i olika domstolar och blivit en av Sveriges längsta miljöprövningar. Jan Darpö håller delvis domstolarna ansvariga för den segdragna hanteringen.
– Jag tycker inte att själva processen kan göras så mycket åt. Här handlade det om en rad olyckliga omständigheter. Men i det här fallet tycker jag ändå att ett ansvar vilar på Mark- och miljööverdomstolen då man inte tog tillräckligt allvarligt på Natura 2000-reglerna, säger han och syftar dels på den första domen från 2009, men främst på den andra domen 2012.
– Man tog för lätt på kravet på en samordnad bedömning av täktens miljöpåverkan. Frågan var tydlig för domstolen 2012, men ändå valde man att köra på i invanda spår som sedan underkändes av HD. Hade Mark- och miljööverdomstolen gjort en egen och samlad bedömning av miljöpåverkan på Natura 2000-intressena hade prövningen kunnat vara klar redan då, säger Jan Darpö.