På Myllefallet möts SVT av sång och musik. Hasse Anderssons sång ”Änglahund” är en stor favorit på boendet. Det bor fem personer på Myllefallet i Förslöv. Två är placerade i gruppboende, tre har assistansboende. Assistenter och några anhöriga är också där den här dagen.
Här är det en enda valfråga som dominerar. Den är på liv eller död för de boende – Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade och den urholkning av lagen som de anser sker.
– Det som händer nu är att man tar rätten från de allra mest maktlösa, säger Åsa Hagberg, aktiv i FUB, och som har sin son Johannes på Myllefallet.
Johannes, som är 23 år, har Downs syndrom och dessutom vissa autistiska drag. Myllefallet och assistansen har gjort att han kunnat flytta hemifrån som alla andra ungdomar.
Kunde slappna av
Britt och Karl-Ivan Lundgren har sin son Kristoffer på Myllefallet. Kristoffer är 46 år och för hans föräldrar var det en enorm lättnad när han fick plats på boendet.
– Innan sa vi att vi kan aldrig dö, säger Karl-Ivan Lundgren.
– Men när han flyttade hit och vi såg hur bra han har det här, så kunde vi äntligen slappna av.
Åsa nästan snubblar på orden när hon försöker få fram hur viktig frågan är även för henne och hennes son.
– Det handlar om människovärdet, säger hon.
– De som behöver assistans och får det kan leva ett liv som inte bara begränsas till hemmet. De kan vara ute i samhället och göra det mänskligare. Om bara det perfekta får finnas och synas – var hamnar vi då?
Skapar många jobb
Det har länge varit diskussioner om kostnaderna för LSS och förra året aviserade regeringen en åtstramning.
– LSS kostar 25 miljarder om året. Det är lika mycket som ränteavdragen. Men LSS skapar 100 000 assistansjobb och betyder så otroligt mycket för den som är handikappad och för de anhöriga, säger Karl-Ivan.
För flera på Myllefallet gör assistansen att de kan arbeta trots att de har stora funktionshinder. Johannes jobbar i caféet i kommunhuset och är bland annat ansvarig för att hämta disk från rummen runt om i huset.
– Han får känna att han gör något som är viktigt och som behövs, säger Åsa.
– Vi har haft en gudomlig tur.
Vill se tydligt ansvar
De boende och deras anhöriga tycker att det är svårt att veta vem som ytterst bär ansvar för den här frågan. Det viktigaste för Åsa, Karl-Ivan och hans fru Britt är att de ansvariga ställs till svars.
– Idag bara bollas den här frågan fram och tillbaka, säger Åsa.
– Kommuner och landsting skyller på varandra eller på staten och staten hänvisar tillbaka till kommunerna eller till försäkringskassan. Jag vill att någon äntligen kliver fram och säger att det här är vårt ansvar och det här vill vi.
Karl-Ivan menar att det är viktigt att lyfta fram det enskilda fallet och berätta hur vardagen ser ut och vad ett ja eller nej betyder i praktiken för en människa. Han efterlyser en debatt med ansvariga, med reportage om olika personer och med brukare, anhöriga och assistenter i publiken.
En samhällsfråga
Åsa betonar att man måste kunna prata om det här utan att ställa grupper mot varandra.
– Jag reagerar väldigt kraftigt när folk säger att det beror på invandringen att vi inte har råd med det här, säger hon.
– Vi ska inte spela ut svaga grupper mot varandra och säga att om den gruppen får så kan inte den andra få. För det stämmer inte.
– Man kan inte bara prata om kostnader hela tiden, säger Karl-Ivan.
– LSS är billigt om man tänker på hur många jobb som skapas och vad assistansen betyder för den som får den. Ytterst handlar det om vilket samhälle vi vill ha och om vi tycker att alla har rätt till ett bra liv.