När Isak Andersson var 17 år fick han beskedet att han hade drabbats av en aggressiv hjärntumör.

–  Jag minns bara att vi var i ett vitt rum och att vi grät sen blev det helt svar, mer kommer jag inte ihåg, säger han.

Ville inte leva

Kort efter beskedet följde en komplicerad hjärnoperation. Efter operationen blev Isak allt sämre, han fick syn- och hörselproblem, förlorade talet och balansen. Han fick också lära sig att gå på nytt.

– I början var jag förbannad och ville inte träna för att bli bättre. Jag kände att jag inte ville leva i en värld där jag inte kunde vara som alla andra.

Hade önskat mer stöd

I dag är Isaks värden normala men han upplever att vården efteråt har varit bristfällig.

– Man slussas ut från barnavdelningen på sjukhuset när man blir 18 år och då förväntas man kunna ta alla samtal och veta vad som är bäst för en själv. 

Föreläser för andra

Nu arbetar han för att hjälpa andra till ett bra liv efter den tuffa resan. Han skriver på en bok, föreläser och har ett stort engagemang i barncancerfonden.

– Det är på den här vägen jag har kunnat bearbeta allt själv. Att hjälpa andra är den bästa hjälpen för mig själv, säger Isak.