– Varje gång du flyttar på en elev så är det ett ganska dramatiskt ingripande. Men leder det till en bättre situation för de här eleverna på lång sikt? Vi har inte mycket belägg för att det är så, säger Johan Malmqvist.

I ett forskningsprojekt studerade Johan Malmqvist hur olika kommuner organiserat undervisningen för barn med ADHD. I en del kommuner flyttades elever till särskilda klasser. I andra, jämförbara kommuner, fick de stöd och anpassningar i sina ordinarie skolor och klasser.

Enligt Johan Malmqvist kan stödet till en enskild elev också skilja sig mellan olika lärare.

– Jag kan följa en elev och så säger en lärare att nej, det går inte att anpassa efter den här eleven och så kommer jag till nästa klassrum, och då går det plötsligt.

1 av 50 kom tillbaka till ordinarie skola

I en kommun hade 50 elever gått i ADHD-klass. Men enligt en intervju med elevhälsochefen, var det bara en av dem som var på väg tillbaka till ordinarie undervisning, trots att det var ett uttryckligt mål för alla elever.

Men om de här 49 eleverna som stannade fick en bra utbildning där, så behöver det väl inte vara dåligt?

– Det varierar väldigt mycket hur elever som gått i sådana grupper upplevt det. I en intervjustudie jag gjort kände sig elever lurade eftersom undervisningen de fick i resursenheten inte motsvarade nivån i deras vanliga klass, och att de därför blev fast. Andra elever tyckte det var en lättnad, eftersom de kanske hade blivit mobbade i sin vanliga skola, eller att det var väldigt svårt att hänga med.

Saknas studier och utvärdering

Johan Malmqvist menar den viktigaste frågan är varför den ordinarie skolan, trots att den är obligatorisk, inte klarar av att ge alla elever stödet de behöver för att vara kvar där. Särskilt eftersom elever som flyttas riskerar att hamna utanför sitt sociala sammanhang.

Nu vill han se mer forskning kring de långsiktiga effekterna.

– Har man inte utvärderat så är det en lite farlig väg att gå.