Så blev killgruppens teaterpjäs vändningen för Johnny, Benjamin och Saliba

Uppdaterad
Publicerad

Som tonåringar kände de sig ofta vilsna och oförstådda. Utanför skolan var det en hel del bråk och ibland kriminalitet. Men sedan startades teatergruppen som kom att förändra allt för Nyköpingsborna Benjamin, Johnny och Saliba. Det här är deras historia.

Hur kom det sig då att unga killar från Brandkärr och Arnö under tre års tid reste land och rike för att spela pjäsen ”Det här är jag?”. Vi spolar tillbaka bandet.

Benjamin Moradimansour, 29 år

Benjamins familj kom till Sverige från Iran när han var 7 år gammal. De flyttade runt till olika stadsdelar i Nyköping och försökte hitta sin plats i stan. Det slutade med att de bosatte sig på Arnö – en stadsdel öster om centrum med 1 251 invånare. När familjen kom till Sverige låg fokus på att barnen skulle lära sig svenska, något som gick ut över de andra andra skolämnena, berättar han. Men att det gick dåligt i skolan var inget Benjamins föräldrar fick vetskap om.

– På utvecklingssamtalen var man sin egen tolk. Läraren sa att man var stökig och hade dåliga betyg, jag översatte till mina föräldrar och sa att allting gick bra.

Kompisarna fick en alltmer central roll och de hängde ofta på stan, ibland blev det bråk. När han var 17 år gammal dömdes han för misshandel och grov misshandel.

– Den livsstilen jag levde ledde till att man lätt kunde lösa problem med våld. Det fick konsekvenser. När det här hände fick jag tänka om på alla sätt.

Saliba Yonan, 30 år

Saliba Yonan växte upp i Brandkärr – Nyköpings största stadsdel som är ett resultat av 60-talets miljonprogram. Hans föräldrar kom till Sverige från Syrien 1989, ett år senare föddes Saliba. Han började på Brandkärrsskolan och berättar att plugget inte var hans grej.

– Jag hade det svårt. Och det var ju inte så att jag kunde få hjälp med läxorna hemma. Men det ville jag inte erkänna för lärarna, så istället sa jag att jag hade glömt bort dem.

Fokus låg istället på vännerna. Han berättar att han inte hade några mål eller drömmar, det var mer att driva runt. Ibland blev det bråk och det var lätt att saker och ting eskalerade. Det som började som något litet kunde växa till något stort. Respekt för Saliba var när någon var rädd för honom.

Han var 18 år första gången han blev dömd. Det var för ett inbrott.

– Det var en spontan dum grej som jag gjorde. Jag var med en annan kompis och vi hade tråkigt, vi fick för oss att bryta oss in i en grillkiosk.

– Men jag tänkte, jag kan inte fortsätta hålla på så här.

Johnny Umazabal, 29 år

Johnny växte upp på Arnö med en pappa från Chile och en mamma från Sverige. Han var intresserad av fotboll och sport, men när han började i högstadiet fick han nya vänner som inte delade hans intresse.

– Istället hängde vi mycket på stan. Vi hade mycket fritid, vi visste inte vad vi skulle göra.

Första gången han blev dömd gick han i högstadiet. Det var för misshandel.

– Det var ganska vanligt att man rök ihop med andra grupperingar. Personer utifrån. Det fick konsekvenser, säger han och fortsätter:

– Jag tror att en ungdom som växer upp i Brandkärr eller på Arnö har andra förutsättningar än en som växer upp i till exempel Bryngelstorp. Och det kan vara en anledning till att det blev som det blev för oss.

Vändningen

Mohammed Mouaid – i dag mäklare och folkvald politiker i Nyköping för Centerpartiet – arbetade under 2010 på en bilfirma. Han var då 27 år gammal och hade fått rätsida på livet efter att ha varit stökig. I sin ungdom var han någon man var rädd för, berättar han.

Han såg sin lillebrors kompisar, killarna i generationen under honom. Saliba, Benjamin och Johnny var bland dessa. Mohammed insåg att något behövde göras, de behövde stöttning för att få ordning på tillvaron. Mohammed var någon som killarna såg upp till. Han hade jobb och körde alltid en fin ny bil. Mohammed såg sin chans att kunna göra skillnad och startade därför en killgrupp på Arnö.

– Vi pratade om vad respekt är, hur man ser på kvinnor och hur man vill bli ihågkommen när man dör. Vi hittade många gemensamma beröringpunkter – så som kärleken till våra mammor.

Men det stannade inte där. De bestämde sig för att sätta upp en teaterpjäs som skulle berätta om livet som ung kille med invandrarbakgrund i Nyköping. Den skulle handla om kulturkrockar, utanförskap och rasism. Premiären ägde rum i Nyköping 2012 under länsstyrelsen integrationskonferens. Ordet spred sig och därefter turnerade killgruppen land och rike under tre års tid. De spelade teater för vänner och familj, för allmänheten, tjänstemän och beslutsfattare. I Trollhättan, Oxelösund, Örebro och Malmö. För många städer för att minnas alla.

– Till slut hade vi så många bokningar att killarna knappt hann sköta sina jobb, då var det dags att börja dra ner, säger Mohammed.

Det han ville hade han uppnått – killarna fick bli sedda för något positivt. Det stärkte deras självförtroende.

Att få öppna upp sig om sina känslor bland likasinnade var en lättnad, berättar de alla tre.

Framtiden

Benjamin, Saliba och Johnny ser att mycket har förändrats i Nyköping sedan de var unga. Bland annat anser de att våldet har blivit grövre.

– När vi var unga var det ju en del stök. Men nu för tiden kan ett bråk leda till skjutningar och ibland död, säger Johnny.

De pekar alla tre på vikten av tidiga insatser, att fånga upp unga och att erbjuda dem fritidsgårdar med aktiviteter som stärker självförtroendet – och att göra det med hjälp av goda förebilder.

Det har nu gått tio år sedan teaterprojektet. Livet har gått upp och ner. Det har varit tufft och de har fått kämpa, berättar de.

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer om hur vi arbetar.

Ung i Nyköping

Mer i ämnet