Vad har du för erfarenhet av arbetet mot psykisk ohälsa i Stockholm?
P • BUP och psykiatrin i övr. är underbemannade. Vakanser mörkas för att enheterna inte ska få dåligt rykte. Man ”bevisar” sin förmåga genom att ta in många nybesök trots decimerad personal. Kallar det ”effektivisering”. Följden blir inadekvat vård, flera veckor/månader mellan besöken. Personal flyr. Står inte ut med den hopplösa situationen.
Tack för alla tänkvärda inlägg, men nu stänger vi chatten för idag.
Vill någon kontakta oss mer privat angående psykisk vård i Region Stockholm så kan man mejla på stockholm@svt.se eller via den här länken.
Trots att allt fler ungdomar i högstadiet drabbas av psykisk ohälsa, saknas i stort sett helt utbildningsinsatser för att lära eleverna möta och hantera känslorna, det visar undersökningar från Unicef. Därför lanseras nu en digital utbildning från privata aktörer i landets skolor.
Gustav • Jag jämför Sverige med Kalifornien där jag bott fram till nyligen. Där har man team med psykoterapeuter på skolorna som arbetar med eleverna i skolan och hemma. Här har vi oftast bara kuratorer som saknar terapeutisk utbildning. Vi baserar arbetet mot psykisk ohälsa på den biokemiska förklaringsmodellen om att vi föds med problemen. I Kalifornien pratar man I stället om trauma och vad man varit med om. I skolorna så arbetar man systematiskt med det man kallar för traumainformerad omsorg. Man arbetar med att skapa trygghet och att fånga upp dem som mår dåligt. Ett av argumenten för detta är att man vill stoppa det som de kallar för the school to prison pipline, alltså att eleverna hamnar i kriminalitet. Det ligger en bra utredning som presenterades 2018 i en byrålåda på Socialdepartementet. Den förslår en storsatsning på psykisk ohälsa i skolan och att man skall börja se psykisk ohälsa som en produkt av miljön man befinner sig i. Tyvärr ligger den och samlar dam och inget har gjorts. Tycker det är mycket tråkigt att de som behöver hjälp inte får den. Det driver kriminalitet och utanförskap. Det finns bra modeller som traumainformerad omsorg. Frågan är dock om viljan finns?
Erik • Är ung och har problem med ångest och PTSD, upplever stödet som litet.
När jag blev vuxen fick jag en psykologtid på bara några veckor. Tidigare fick jag nöja mig med kuratorn i skolan som knappt var där och kunde avboka minuter innan möte.
Det absolut jobbigaste är hur stigmatiserat det känns att må psykiskt dåligt. Istället för att kunna prata om det är det något jag döljer - även för familjen. Att skämmas så mycket över något jag inte kan kontrollera har helt klart försvårat min situation för det finns ingen att prata med.
Jag tror vi behöver arbeta både med bättre sjukvård men också en omställning i tankesättet kring psykisk ohälsa.
Anna • Katastrof. Som mest, när det var som värst och jag var i störst behov av snabb och relevant hjälp, har jag blivit bollad mellan 7 olika läkare på 5 olika mottagningar på drygt 1 månad. Ingen vill ta i en med tång. Kommer aldrig söka "hjälp" igen om inte mitt liv står på spel och knappt ens då.
da • Att arbeta som skolsköterska och BVC-sköterska och inte kunna skicka remiss till BUP eller 1a linjen psykiatri pga för långa köer/intagningsstopp hos dom eller att de tycker remissen är skriven med fel formuleringar är en utmaning. Barnen och ungdomarna finns kvar och mår sämre och sämre och likaså deras föräldrar. Det blir vi sjuksköterskor som fortsätter träffa dessa barn/ungdomar och försöker lugna föräldrarna som ringer och är förtvivlade.
Anna • Min dotter hade en lättare depression i sena tonåren, men jag upplever tvärtemot många andra här att vi fick väldigt bra hjälp. Hon gick till vår vanliga vårdcentral och träffade först en läkare och sedan fick gå hos en väldigt trevlig psykolog på vårdccentralen. Efter ett antal gånger där blev hon vidareremitterad till en särskild mottagning för ungdomar. Det svåra för oss var att få henne att söka vård.