Jag hade nyss ett samtal med en mamma som blivit inlagd tillsammans med sitt barn. Hon hade många synpunkter på omhändertagandet, både ros och ris, som hon ville förmedla. Hon berättade också att hon i väntan på att få komma till en avdelning hade fått höra att det var bedrövligt med vårdplatser, om chefer och politiker som inte tar sitt ansvar i sammanhanget. Det senare var hon inte intresserad av att höra, åtminstone inte just då, och hon uppfattade det som oprofessionellt. Jag förstår henne, men kan också förstå att man som vårdpersonal känner ett behov att förklara omständigheterna när man inte kan ge den vård man vill. På samma sätt känner jag ett behov av att här till er ge en komplett bild av vår situation, inte bara om möjligheter utan även om hot.

Medicinskt går mycket bra, framförallt om man ser på utvecklingen över tid. Hårda utfallsmått på hur det går för våra patienter förbättras ständigt. Vi integrerar ny kunskap och inför nya behandlingsmetoder. Men vi har stora problem som inte går att sopa under mattan. Belastningen på sjukvården är stor, inte minst nu i infektionstider. Tillgängligheten är inte bra, med brist på vårdplatser och köer. Vi har ett stort ekonomiskt underskott att hantera.

Det är inte svårt att lista våra utmaningar: brist på erfarna sjukhussköterskor, brist på vårdplatser, nya uppdrag och utflytt av vård, ny organisation, flytt till nya lokaler, tekniska problem, ekonomiskt underskott o.s.v. Skulle jag tvingas rangordna vad som är vår allra största utmaning skulle jag säga ”inget av ovanstående”. Vårt största problem är brist på förtroende, på framtidstro och på hopp. Vi löser inte några av våra utmaningar utan detta. Samtidigt tror jag man behöver inse att när man, som vi gör, står i en svår situation och har tuffa beslut att fatta, så finns också en risk att det går ut över just förtroende och framtidstro. För oss chefer gäller det att vara lyhörda, leda och förmedla riktning och hopp.

Med detta vill jag inte säga att vi löser alla våra problem genom att påstå att det enbart handlar om en fråga om inställning och kultur. Men jag är övertygad om att vi inte hittar varaktiga lösningar på kompetensförsörjning, verksamhetsmodeller, ekonomi och tillgänglighet om vi inte också adresserar kulturfrågorna. Alla möten och situationer där vi skall lösa problem bygger på att det finns ödmjukhet, förståelse, respekt och grundläggande förtroende. Vad är det, på kort och lång sikt, viktigaste för patienten, för oss som anställda och för verksamheten? När vi sitter ned och får bra möten hittar vi lösningar. Detta gäller i stort som i smått och varje gång vi har löst en fråga tillsammans har vi byggt relationer och skapat förtroende för att ta oss an nästa fråga som kanske kan te sig ännu svårare. Det är den enda vägen framåt.

I tisdags lyssnade jag på Marco Helles som gav en lysande föreläsning om fördomar. Jag har aldrig sett så många människor i Nanna Schwartz aulan. Där fanns många och viktiga budskap. Vi har alla förutfattade meningar och fördomar. Sättet att bekämpa går genom en öppenhet och en nyfikenhet inför våra medmänniskor men också genom att fokusera på individens kompetenser istället för brister. Jag tror också det är viktigt att inte fastna på frågor om huruvida det finns problem med fördomsfullhet, trakasserier och tystnadskultur eller inte, utan att vi istället funderar över vad vi som individer kan göra för att ingen någonsin skall känna sig utsatt.

Svante Norgren

Temachef Barn- och Kvinnosjukvård