De är förtvivlade föräldrar, de är unga som själva sitter fast i ett hopplöst träsk av psykisk ohälsa och missbruk, och de är professionella yrkesmänniskor som nu fyller min inkorg med berättelser om sina egna upplevelser.
Det är en brevflod med vittnesmål om samma systemfel som drabbat Sanne. Ett hål i vårdkedjan, fyllt av endast lidande.
Det kommer att ta tid för mig att ordentligt läsa allt och besvara breven från er som skrivit, men vissa rader har präntats in på näthinnan vid första läsning.
”Min son hade velat berätta”
Till exempel de som skrivits av en mor som just förlorat sin 30-årige son.
”Hej jag är mamma till en son som dog i slutet på oktober i år. Så vi har ännu inte haft begravning. Men jag vet att min son hade velat berätta varför han tog en överdos. [...] För han var hemlös och arbetslös. [...] Han sa till mej veckan innan att ger de mej LVM så måste jag ta mitt liv för alla andras skull som de ger tvångsvård. Han tog sitt liv. När han fick beslut om tvångsvård igen på LVM-hem. Med vänlig hälsning hans mamma.”
När jag ringer upp henne berättar hon att sonens dröm var att få jobba. Och att kunna ta hand om sitt eget lilla barn. En pojke som nu förlorat en far.
Rop av förtvivlan
Det ligger så mycket sorg och rop av förtvivlan i breven som nu kommer in till oss på redaktionen. Där finns också berättelser från er som arbetar på den andra sidan, i vårdsystemet – inom psykiatrin och på kommunernas missbrukshem. Brev som i detalj beskriver hur ni i ert arbete ser samma typ av hål i vårdkedjan som det som lett till Sannes katastrofala livssituation och kaotiska vårdkarusell. En oförmåga i systemet att ge skydd och rätt vård för dem som lider av både psykisk sjukdom och svårt missbruk.
I arbetet med den här långa granskningen så har jag som reporter och teamet runtomkring mig brottats oerhört mycket med de etiska aspekterna av att visa upp Sannes liv i reportage för en så stor publik som Uppdrag granskning och SVT Nyheter når ut till. Avgörande har varit att Sanne själv över tid kunnat vara med och godkänna vad hon kan dela med oss.
Svårt att glömma efter arbetsdagen
Personligen har jag sedan den första gången jag mötte Sanne, hennes mamma och hennes syster i en lägenhet 2016, ett möte som slutade med att Sanne tvångsomhändertogs akut, kämpat med tanken på att gå in i en värld av smärta som jag vet inte kommer att lämna mig vid arbetsdagens slut.
Nu har det gått nästan tre år. Sanne sitter inlåst på LVM-hem för fjärde gången.
En ”lex Sanne?”
Jag tror inte någon av oss kan värja oss mot Sannes mamma Evas ord. En mamma struntar i lagar och regler – hon kräver att ett älskat barn räddas innan det är för sent. Jag tänker också på vad hon sa till mig efter en debatt om den psykiatriska vården i Aktuellts studio i veckan, när vi pratade om lagar och regler: ”Tänk om det kan bli en ”lex Sanne”? Tänk om det faktiskt kan bli en ny psykiatrireform?”
Om politiken(eller de ansvariga, eller samhället) gett upp – kanske ligger hoppet i de anhöriga som inte lämnar någon ifred?
I ett inlägg på facebook läser jag en annan mammas rasande inlägg i gränslös sorg. Det handlar om hennes barns far, som tagit livet av sig efter att ha nekats hjälp trots sin depression. Hon skriver att hon tänker jaga rättvisa för dem som inte kan tala.
”Min röst skall eka i alla evighet”.