– Det börjar med att man blir hemlös, man kanske bor i en trapp eller hos en polare, så söker man sig till kommunen och sedan kommunen kanske tycker att man ska prova att bo på ett nolltoleransboende. Man där i sex månader, sedan kanske man börjar må dåligt, man kanske super till eller det händer någonting som gör att man inte sköter sig riktigt. Då faller man ur det här nolltoleransboendet och får backa, så hamnar man på härbärget igen och måste börja om, säger John Arthur Ekebert.

John Arthur Ekebert har varit hemlös och missbrukat narkotika från och till i närmare 40 år. Just nu bor han på ett stödboende för hemlösa. Men liksom många andra hemlösa så har han, som han uttrycker det, åkt jojo mellan olika boendeformer.

– Nästa gång, när man jobbat upp sig på boendestegen ett eller två år, kanske man får en träningslägenhet långt ute i någon förort. Men då har man varit van vid att leva med folk runt omkring sig – man har blivit institutionsskadad – och man kanske börjar må psykiskt dåligt i sin ensamhet, väggarna kommer emot en, det känns som att taket ramlar ner. Då kanske man tar sig ett återfall och så blir man av med lägenheten och får börja om. Såhär håller jag och mina polare på, år efter år efter år, säger John Arthur Ekebert.

Idétävling om hemlöshet

För att sätta ljuset på de hemlösas situation anordnar nu Arkitekter utan gränser en idétävling om hur man kan komma till rätta med hemlöshet.

– Det handlar egentligen om att hitta permanenta bostäder till folk som inte har det. Men sedan finns det naturligtvis behov av lösningar för akuta behov, att få tak över huvudet – det finns ju folk som inte har någonstans att sova när det är tjugo minusgrader ute, och det tycker vi är ovärdigt för ett land som Sverige. Det är klart att vi måste kunna förse folk med tak över huvudet om de vill ha det, säger Per Kraft, arkitekt på 2BK Arkitekter och med i Arkitekter utan gränser.

Samtidigt är de hemlösa inte alltid välkomna överallt i stan. På Kungsholmen har staden satt upp ett galler under Jeppes trappor där hemlösa brukade ligga och sova.

– De här människorna är inte farligare än mig och dig. Stan vill inte ha oss. De bygger bort hemlösheten fysiskt. På Östgötagatan har de sågat bort bänkarna där ölgubbarna brukar sitta. Stan tror de löser problemet genom att såga bort bänkarna, säger John Arthur Ekebert.

Bakom idétävlingen om hemlöshet står förutom Arkitekter utan gränser även Stockholms stad, Stadsmissionen och Sveriges Arkitekter.

– Vi hoppas att det kan leda vidare till faktiskt konkreta projekt som kan bli av. Där vi kan öka antalet boende, säger Per Kraft.

Alla får vara med

Tävlingen är öppen för alla, inte bara arkitekter.

– Alla har rätt att vara med. Därför skulle vi gärna vilja se förslag från andra grupper. Inte minst de hemlösa själva, men även andra personer som har större kunskap om den här problematiken. Det ska bli väldigt intressant att se folks idéer, säger Per Kraft.

John Arthur Ekebert sitter med i juryn och han vet vad han skulle vilja se.

– Ett gruppboende där de utsatta har varsin lägenhet. Vi leker med tanken att det finns sju lägenheter, med ett gemensamt utrymme, samt en personal som är en resurs. Det räcker med halvtid. Man kan bolla saker med och som har koll på vad som händer, säger John Arthur Ekebert.

– Skulle jag få ett sånt boende, och mina kompisar som har levt i utsatthet, missbruk och hemlöshet i 30 år – då skulle vi klara oss. Vi skulle inte falla ur. Skulle det hända något, får man bo kvar. Man får börja om som en ny människa, man är bara lite äldre. Och det kommer vara lycka. Det skulle inte bara spara människoliv, det skulle även bli ekonomiskt billigt i längden.