Ungefär 400 försvinnanden blir till stora räddningsinsatser. Den vanligaste gruppen är deprimerade personer, följt av dementa och psykiskt funktionshindrade – de utgör nästan hälften av alla räddningsinsatser hos polisen.

– Många gånger kan dessa personer vara helt okända för kommunerna, men deras beteende indikerar på att något inte stämmer. Därför är det viktigt att det finns en samverkan mellan polis, kommun och räddningstjänsten så att de kan få rätt hjälp, säger Rebecca Stenberg, räddningsforskare vid Linköpings universitet.

Saknas statistik på återförsvinnanden

Rebecca Stenberg forskar på räddningsinsatser när människor försvinner. Hon anser att det saknas mycket kunskapstöd inom det här området i dag. Till exempel finns ingen gemensam statistik för återförsvinnande i Sverige.

– Internationella studier visar att uppemot 30-40 procent av de som anmäls försvunna har varit borta mer än tre gånger tidigare, säger hon.

Anders Leicht som är ämnesansvarig för räddningstjänst vid polisen instämmer att det är relativt vanligt med återförsvinnanden. Han medger också att det är en brist att det inte finns siffror på hur vanligt det är med återförsvinnanden.

– Det är nog helt enkelt så att vi inte tänkt på det, säger Anders Leicht.​

Startar pilotprojekt i Stockholm

I höst genomförs ett försöksprojekt där ett tiotal kommuner i Stockholm erbjuds information från polisen. Tanken är att det ska finnas en mottagare i kommunen som får information från polisen efter en avslutad större insats där personens liv och hälsa varit i fara.

– Tanken är att minska antalet återförsvinnanden. Idag är det lätt att ett ärende hos polisen tappas bort och blir ett ärende i mängden. Det här är ett sätt att systematiskt föra över viktig information så att hemkomsten blir så bra som möjligt för den som försvunnit. Det är också ett sätt att försöka minska stora samhällskostnader, säger Rebecca Stenberg.