Sadaf Mostofizadeh födde sin son den 8 september 2014. Förlossningen gick snabbt och verkade ha gått bra, berättar hon själv. Hon beskriver att hon var glad och inte behövde sys speciellt mycket.

Men så fort epiduralen släppte började helvetet.

”Jag hamnade i ett mörker”

– Jag hade fruktansvärt ont, både i underlivet och i tarmarna. Jag kunde inte sitta och jag kunde verkligen inte stå. Jag var kvar på BB i tre nätter, eftersom de sa att allt såg bra ut, säger Sadaf Mostofizadeh.

Sadaf ringde gynakuten flera gånger. Efter några dagar fick hon åka in akut och fick laxerande mot förstoppning. Hon berättar att hon hade ont konstant, att hon inte kunde ta hand om sitt nyfödda barn, att hon hamnade i ett mörker.

FAKTA: Vad är förlossningsskador?  

Otaliga läkarbesök

Under det kommande halvåret träffade hon otaliga gynekologer och läkare, berättar hon. Hon sökte hjälp både i och utanför Uppsala, både inom landstinget och privat. Det var i huvudsak kvinnliga gynekologer hon mötte, men hon undersöktes även av flera manliga läkare.

Hon beskrev för dem hon träffade hur hon inte klarade av att utföra vardagssysslor som att gå på promenad, bära matkassar eller bära sin nyfödda son. Men hon blev ifrågasatt.

– De tryckte på att jag hade förlossningsdepression och att jag inte borde ta det så hårt. De frågade om de trodde att jag skulle gå härifrån och se ut som en oskuld.

Fick ändå inte hjälp

I olika forum på internet sökte hon kunskap om sina skador. Men trots att hon beskrev sin smärta och sina problem i sina kontakter med vården fick hon inte den hjälp hon behövde.

– Det är en kvinnosyn som är helt horribel inom vården. Där gynekologer sa att det finns tjejer som inte kan springa utan att kissa på sig eller gå på toaletten utan lavemang och att jag borde vara nöjd att jag inte har så.

Till slut bröts hon ner mentalt.

Läs mer: ”Kvinnans sexualitet inte lika viktig”

Ifrågasattes

Sadaf kände att ingen inom vården trodde på henne, och till och med hennes anhöriga, som hade varit ett starkt stöd, började ifrågasätta henne.

– Vad har man kvar när ingen tror på en? Jag ville inte leva längre, det fanns ingenting kvar för mig.

En dag såg hon överläkaren Eva Uustal från Universitetssjukhuset i Linköping på TV. Sadaf bestämde sig för att få komma till henne till varje pris, och nästan 1,5 år efter förlossningen fick hon den operation hon väntat på – men inte i Uppsala utan i Linköping.

Borde ha agerat annorlunda

I Sadafs fall handlade det om muskler och vävnad som försvagats i underlivet, alltså skador som inte var synliga på utsidan. Men även om vårdpersonalen i Uppsala län inte kunde se med blotta ögat vad som var fel, så tycker hon att de borde ha agerat annorlunda.

– Jag kan inte lasta dem för att de inte hade rätt kunskap, men de har ingen rätt att säga att allt är normalt.

Andra kan få hjälp

I dag säger Sadaf att hon mår bra. Att det är jobbigt att tänka på och prata om det hon gått igenom, men att det vore oförsvarbart att inte berätta om det öppet.

Genom att berätta hoppas hon nå ut till andra med liknande problem, som kanske likt henne fått rådet av barnmorskan att inte läsa på olika forum i onödan inför förlossningen.

Gunilla Hallberg, som är överläkare och sektionschef inom obstetrik vid Akademiska sjukhuset i Uppsala, säger att hon inte kan kommentera det enskilda fallet.

– Vi kan självklart diskutera om vi gjort rätt eller fel i olika fall men det är en medicinsk diskussion som ska ske mellan läkare och patient, och inte i media, säger verksamhetschefen för kvinnosjukvården på Akademiska, Masoumeh Rezapour.

Har du drabbats av förlossningsskador? Hör av dig till vår reporter, Astrid Iselidh, och berätta! astrid.iselidh@svt.se