Under coronapandemin och fram till idag intensivvårdades drygt 11 000 personer med covid-19 i Sverige. Peter Grandin från Storvreta var en av dem. När coronaviruset spred sig i Sverige fortsatte han att jobba på som vanligt som rörmokare på spolfirman som han har tillsammans med en vän och sin son.
”Snart kanske man ligger där”, brukade han säga när han spolade rör på Akademiska sjukhuset i Uppsala.
Och han fick rätt.
15 dygn mellan liv och död
I början av november 2020 känner han sig sjuk. Han hostar och är energilös men grillar middag till familjen. Tre timmar senare ligger han för döden.
Men det minns han inget av.
Han har fått återberättat för sig att han vaknar av att han inte kan andas. Han hjärta och hjärna får för lite luft, vilket färgar hans kropp gråblå. Hans sambo ringer 112, då ovetandes om det skulle dröja flera veckor innan hon skulle se honom igen. Peter förs med ambulans till Akademiska sjukhuset där han direkt sövs ner och sätts i en respirator.
Totalt var han inlagd 22 dagar på Akademiska sjukhuset, något han tidigare berättat om i en P1 Dokumentär.
Han svävade mellan liv och död, mellan dröm och verklighet, i 15 av de dygnen.
Och hade ingen kontakt med varken familj eller vänner. Nästan i alla fall.
– När man ligger nedsövd och får stark medicin är drömmarna så verkliga. Jag åkte med en ljusstråle upp och fikade med min familj – alla var där: mormor och morfar och så vidare, säger han.
– Jag minns en av de drömmarna så tydligt. Det var min svärfar som sa: ”Nu måste du åka tillbaka och ta hand om min dotter och mina barnbarn”.
Så blev det till slut.
”Vet inte varför de lät mig leva”
Läkarna övervakar noga Peters tillstånd under flera dagar. De har till och med varit inne på att hans liv kanske inte går att rädda.
– Jag kan inte förklara varför de bestämde sig för att inte stänga av respiratorn men jag är evigt tacksam för att de lät mig leva. De är hjältar där på avdelningen, säger han.
På den 18:e dagen väcks han. Han får hjälp att försöka stå, något som inte går, och de tvättar hans hår med torrschampo. Ett par dagar senare skrivs han ut och får återvända till sin familj och vardagen igen. Bara en drygt månad senare är han återigen på jobbet.
– Jag fick lära mig gå och äta igen. Jag hade ett fantastiskt stöd runtomkring mig och var tjurskallig – det fungerade för mig, säger han.