Den rasbiologiska forskningen vid Uppsala universitet är ett mörkt kapitel i svensk historia. En del av den bestod i att gräva upp kvarlevor som man sedan forskade på. Det skedde från mitten av 1800-talet och fram till 1930-talet.

– Det gjordes utan samernas medgivande förstås, säger Eva Forsgren, ordförande i Samiska föreningen i Uppsala. Hon härstammar från Jovnevaerie sameby i Jämtland.

Kvarlevor runtom i Sverige

Kvarlevorna finns på olika institutioner och museer runtom i Sverige, bland annat på Uppsala universitets museum Gustavianum. Nu vill Samiska föreningen i Uppsala att universitetet tar initiativ till att de återförs till sina ursprungsplatser i norra Sverige.

– Det faller på sin egen orimlighet att ättlingar ska behöva ta initiativ till det, även om det också händer förstås, säger Eva Forsgren.

– Jag har full förståelse för det. Det är här laddade saker i vår historia, naturligtvis. Vi har kontakter med både sametinget och andra museer i de här frågorna, säger Mikael Ahlund, museichef på Gustavianum.

Rätten till repatriering

Den svenska regeringen godkände år 2007 FN:s urfolksdeklaration som bland annat innehåller rätten till repatriering, det vill säga att man återbördar kvarlevor och föremål till deras ursprungliga platser. Men Mikael Ahlund menar att regelverket inte tillåter att universitetet tar initiativ till detta, utan att det måste komma in en förfrågan.

– Det är juridiskt och administrativt väldigt komplicerade saker. Till vem ska man återbörda dem och vem ska ta emot? Det måste man utreda, men det skulle vi naturligtvis göra, säger han.

Om en förfrågan kommer in gör universitetet en utredning som sedan lämnas till regeringen för beslut.

Förra året repatrierades ett 20-tal samiska kranier och skelett från Historiska museet till Lycksele. Ytterligare ett kranium som tidigare fanns i Uppsala universitets samlingar, men som sedan även det hade förts till Historiska museet, återbördades så sent som i oktober i år.

I videon ovan hör du mer om Eva Forsgrens tankar kring det här.