Huvudteorin är att en tändsticksask fattade eld i en av flickornas hand och att hon – precis som hon blivit tillsagd, höll i den tills hon tappade den bland de lättantändliga trästickorna och kemikalierna. På bara några sekunder spred sig branden och när de 70 arbetarna försökte ta sig ut genom de inåtgående dörrarna blev många av dem fast.

– Det var kallt ute så fönstren hade frusit fast och lokalen blev snabbt övertänd, säger museiintendent Anja Presto på Tidaholms museum och berättar att förödelsen var så makaber att man fäste lakan framför fönstren för att skona de människor som kom till platsen efteråt.

”Kusligt att tänka på”

Ulrika Floryds mormors mor, 14-åriga Josefina Lindberg, var en av dem som hittades bland de förkolnade kropparna den där februarimorgonen 1875 och som man först trodde var avliden. Men efter att ha placerat henne bland offren upptäckte någon att flickan fortfarande andades.

– Det är kusligt att tänka på, man hoppas att de kollade alla offren en extra gång. Hade man inte sett att hennes läppar rörde sig så hade ju inte jag stått här idag, men man pratade inte särskilt mycket om det här när jag var liten. Josefina levde sedan tills hon blev 73 år, men jag har hört att hennes händer var krumma efter olyckan, säger Ulrika Floryd.

Hedrar offren under veckan

46 kvinnor i åldern 11 till 26 år dog på arbetsplatsen den dagen och det sägs att nästan 5 000 personer kom till deras begravning i Tidaholms kyrka.

– För att markera att det är 150 år sedan den allvarligaste industriolyckan i svensk historia så har vi haft en minnesvecka där kyrkklockorna ringt för att hedraoffren, föreläsningar om hur händelsen påverkade brandsäkerheten på landets fabriker och så ska vi sätta upp en ny plakett vid det gamla minnesmonumentet med offrens namn, säger Anja Praesto.