– Jag har ångrat mig 1000 gånger, säger Amira.

Vi kan kalla henne så. Hennes riktiga namn vill hon inte gå ut med, hon är rädd att hennes mamma ska vända henne ryggen. Att prata om könsstympning är tabu och när vi sitter på varsin stol mittemot varandra är det första gången för henne. Ingen har hört hennes historia tidigare. Men nu kommer allting. På grund av ett beslut som hennes farmor tog för många år sedan har hon förlorat sin stora kärlek.

– Jag glömmer aldrig den dagen, säger Amira och tittar upp i taket.

Händerna har hon klämt ner mellan knäna och de trycker ner den mörka klänningen. Hon har tre syskon, men bara hon och hennes storasyster har blivit könsstympade. Det var varmt och kvavt i byn i Somalia och hennes farmor hade tagit med henne och hennes syster till farmoderns stuga. Klockan var runt 10 på morgonen och Amira var sju år gammal. Hon hade gått i skolan någon timme men var nu på väg till stugan för att äta frukost.

– Jag vet att jag sprang hem från skolan den dagen. Jag var så hungrig, säger hon och skrattar till. 

Hon sprang förbi människor hon kände i byn, någon lagade mat eller tog hand om sina djur, någon vattnade växter.

En pöl av blod

Hennes syster hade gått i förväg och var redan hemma när Amira kom in. Huset var fullt av unga tjejer, grannar och vänner. På golvet i en pöl av blod låg hennes storasyster.

– Hon bara skrek och skrek. Hon gallskrek.

Amira vände i dörren, sprang allt vad hon hade över gården men en man kom ikapp henne. Han tog ett tag runt hennes lilla kropp och bar med henne tillbaka till huset.

– Jag hade såklart hört talas om det här, jag hade längtat till att få gå igenom det till och med. Men jag hade ingen aning om var det var, säger hon och tittar ner i golvet.

Hon berättar om hur barnen i skolan retat henne och hennes syster för att de var orena. Att de vägrade sitta brevid henne, inte ville äta med henne för att hon var smutsig. Men när fyra kvinnor tog hennes ben och armar och tryckte henne mot golvet, tog fram rakbladet, och skar i hennes underliv så skrek hon.

– Det var äckligt, jobbigt, det var hemskt. Det gjorde jätteont, säger hon och vrider sig på stolen.

En släkting till hennes pappa hade sett till att de inte fick den värsta sortens stympning där man skär bort både klitoris och inre och yttre blygdläppar och syr ihop allting utom ett litet håll för urin och mens. Det drabbade däremot de andra flickorna i huset den dagen. Hon och hennes syster blev skurna i klitoris och blev sängliggande en vecka.

Blev kär på jobbet

Flera år senare kom Amira till Sverige och började jobba här. Hon har egentligen aldrig trott att hon skulle komma att träffa en man med annan religion eller kultur men en dag stod han där med sina blåa ögon.

– Han var respektfull, snäll och omtänksam. Han var en person som brydde sig om alla typer av människor, säger Amira.

De träffades på jobbet, Amira tyckte att han var vacker. Att hans ögon var speciella. Hon kunde se att han var en person som folk vände sig till när de var nere. Men hon trodde aldrig att de kunde bli någonting mellan dem.

– Jag har slöja och är troende och jag trodde det skulle vara uteslutet för honom.

De blev vänner på jobbet, pratade och gillade varandra och en kväll kom det osannolika samtalet.

– Han ringde och sa att han ville vara med mig, att han var kär i mig. Jag frågade om slöjan och om tron och han sa att det inte spelade någon roll.

De började gå ut tillsammans och umgås med andra. Han var hela tiden intresserad men respektfull kring hennes muslimska tro. Amira ler och försvinner i blicken. Hon beskriver att han var vältränad och nämner vacker igen.

”Jag bara grät och grät”

Men hon bar på en sten. Något hon inte visste hur hon skulle berätta, en hemlighet.

När hon och hennes nya kille läste om könsstympning verkade han inte förstå. Han avfärdade det som hemskt och sjukt. Och Amira blev tyst. När de hade träffats ett år blev hemligheten för tung att bära. Hon packade sin väska, åkte till Somalia i några månader och bytte telefon. Hon gav honom aldrig någon förklaring.

– Jag bara grät och grät. Jag blev sjuk och var så trött och ledsen.

Har försökt glömma honom

Det har gått två år. Hon har hört att han har lämnat Göteborg för studier. Hon har hans namn men ingen adress. Hon har försökt att glömma, men när vi sitter i det kala rummet väcks känslorna till liv. Amira kan inte förstå varför hon inte vågade prata med honom och varför hon aldrig berättat om honom. Trots att hennes mamma var emot att hennes barn könsstympades vågar hon inte prata dåligt om könsstympning med henne.

– Det handlar om vad släktingar och vänner skulle säga. Det är så skamligt, sådan tabu att prata om det här.

Hon är inte arg på sin farmor, hon förklarar att det handlade om kärlek. Att hennes farmor inte ville att de skulle vara orena och få problem med män och i skolan. Men till unga tjejer i Sverige som riskerar att utsättas för det som hon utsattes för har hon bara ett budskap.

– Anmäl! Anmäl till skolan, läkare eller lärare, säger Amira.