Vi sitter nere i Fryshusets källare i Kvibergs gamla regementsbyggnader.

Förr i tiden putsade värnpliktiga sina vapen här. Men när vi är på besök ligger det inga vapen på borden som står uppställda utmed källarrummets väggar, istället är de fyllda med leksaker.

Gosedjuren trängs med leksaksbilarna, som trängs med dockorna, som trängs med böckerna.

”Ett mirakel”

Varje år får barnen i föreningen Barn till ensamma mammor välja ut varsin julklapp.

– Jag brukar säga att vi är leverantörer av barndomsminnen, säger Sara Azzazi och  berättar om en flicka, nio-tio år gammal, som var med på en julfest för några år sedan.

Flickan ropade på hennes uppmärksamhet, ropade att det hade skett ett mirakel. Hon berättade att hon hade skickat sin önskelista till tomten varje år, men att den aldrig kommit fram. Men så höll hon upp julklappen som hon precis hade fått och sa: Kolla här, i år kom den fram.

– Då tänkte jag att den julklappen var avgörande för den här lilla flickan och det var fantastiskt skönt att kunna ge henne den upplevelsen.

Och även nu, när julgranen är utslängd och vardagen har tagit vid möter Sara Azzazi stora behov, varje dag. Det som förenar dem som kommer till föreningens aktiviteter är att de behöver extra stöd på något sätt.  För någon betyder det att träffa någon att prata med, för en annan kan det vara att få en ny vinterjacka.

– Det är ändå starka mammor som väldigt gärna vill att det ska funka och kämpar väldigt hårt för att få ekonomin att gå ihop, men det räcker inte alltid till, säger Sara Azzazi.

Stora skillnader inom stadsdelarna

En av de stadsdelarna där barnens uppväxtvillkor skiljer sig mycket åt är Västra Hisingen.

Kommunens sammanställning av klyftorna visar att 58 procent av barnen i Norra Biskopsgården växer upp i ekonomiskt utsatta hushåll, några minuter därifrån, i Björlanda är samma siffra två procent.

Blir fler och fler

Och de stora skillnaderna märks även på Fryshuset. Sedan Barn till ensamma mammor drog igång sin verksamhet för fem år sedan har föreningen växt snabbt. Idag har man till över 800 medlemmar.

– Vi möter hungriga barn, barn som går med trasiga kläder och för små skor. Och vi möter även barn som alltid frågar om det kostar något att få vara med, säger Sara Azzazi.

– De skäms över sin livssituation, de skäms över att alltid behöva säga nej och ljuga för sina vänner, andra vuxna och skolan. De skäms över att de lever så som de gör.