De första symptomen började i 12-årsåldern. Det var också då som Susanne Adrell började menstruera. Men det var ingen läkare som kopplade symptomen med menscykeln.
Många vänskapsrelationer förstördes och livet vändes uppochned under de värsta perioderna. Hon skadade sig själv och försökte vid tre tillfällen ta sitt liv.
– Jag slogs och kunde säga hur elaka saker som helst till folk jag älskar. Man blir liksom en annan person, berättar hon.
Kände inte att borderline stämde
När hon kände att det inte längre gick att hantera situationen tog hon kontakt med BUP. Där fick hon diagnosen borderline. Hon började gå i terapi för att behandla sjukdomen. Men problemen fortsatte.
– Jag kände aldrig att mina symptom stämde in på borderline.
Men tio år senare kom vändningen. Förra året träffade hon en läkare i Göteborg som lade märkte till att hennes skov kom i samband med menscykeln. Och några månader senare stod det klart – läkaren ställde diagnosen PMDS, premenstruellt dysforiskt syndrom. Nu äter hon antidepressiva och kan äntligen leva ett normalt liv.
– Jag är så glad att jag fick hjälp till slut. Men hur kunde det bli så fel? Hur kunde det gå så många läkare förbi?
”Det finns ingen kunskap inom vården”
Hon berättar att hon själv har blivit bemött med okunskap och nonchalans av vårdpersonal, efter att hon fått diagnosen.
– De har sagt att jag ”ja, men du har ju bara lite pms”. Det känns som ett skämt. I allmänhet så finns inte kunskapen om PMDS bland vårdpersonal, säger hon.
Så här säger chefsläkaren om kunskapsläget inom vården.