Det var under åren 1971 till 1992, alltså till stora delar under tiden för Pinochet-diktaturen, som drygt 2.000 barn adopterades från Chile till svenska par. Genom åren har dessa adoptioner ifrågasatts och det har tidigare funnits uppgifter om att många av dem inte gick rätt till, att många mammor fick barnen tagna i från sig med hjälp av olika övertalningskampanjer – och ibland under kidnappningsliknade former.
De senaste månaderna har TV-kanalen Chilevision granskat en mängd adoptionshandlingar och intervjuat mammor som enligt handlingarna frivilligt har lämnat bort sina nyfödda barn till adoption.
Det visar sig att adoptionerna i många av fallen inte alls har gått till så som det står i de officiella dokumenten. SVT har varit i kontakt med 25 nu vuxna personer, adopterade från Chile. Flera av dem har låtit SVT och de chilenska journalisterna titta på deras adoptionshandlingar.
Tillvägagångssättet – del i ett mönster
I 16 av fallen vi tittat på finns det uppgifter som tyder på att adoptionen inte gått helt rätt till. Antingen genom motsägelsefulla uppgifter i dokumenten eller genom vittnesmål och uppgifter från de anhöriga i Chile.
I fem av fallen finns det uppgifter från mödrar eller nära anhöriga som hävdar att deras barn togs från dem helt mot deras vilja.
I samtliga fall är det den svenska föreningen Adoptionscentrum – Sveriges största förmedlare av adoptivbarn – som har förmedlat adoptionerna.
Enligt de chilenska journalisterna SVT samarbetat med är de undersökta fallen typiska och en del i ett mönster.
– Det var personer som arbetade för Adoptionscentrum som organiserade en stor mängd olagliga adoptioner. Många inblandade har berikat sig och pengar som adoptionsföräldrar har trott varit för omkostnader har gått rätt ner i fickorna hos en rad aktörer, säger Alejandro Vega, journalist på Chilevision.
Han bygger sina anklagelser på intervjuer med anhöriga, men även med olika myndighetspersoner som var aktiva under den här perioden. Han har också tillsammans med kollegor granskat handlingar och funnit att namnteckningar har förfalskats, att uppgifter om föräldrar har förändrats eller utelämnats och att historier om varför barn har adopterats har hittats på.
Sökte mödrar i fattiga områden
Marta Garcia var chef inom den chilenska barnavårdsmyndigheten SENAME under slutet av 80-talet. Hon säger till Chilevision att Adoptionscentrums personal hade ”nära kopplingar” till särskilda domstolar som gav utresetillstånd till barn som adopterades bort.
– Man samarbetade med advokater, socialarbetare och läkare. Alla fick sin del av kakan.
Hon beskriver personer kopplade till Adoptionscentrum som en del i ett nätverk där socialarbetare aktivt sökte upp barn som kunde vara lämpliga
att adopteras bort.
– De sökte gravida eller nyblivna mödrar i marginaliserade fattiga områden och erbjöd dem saker de behövde, eller pengar till skolgång för andra barn, eller ibland kontanter direkt för att de skulle lämna bort sina barn, hävdar Marta Garcia.
De chilenska journalisterna har också funnit andra exempel på metoder, till exempel hade en mamma frivilligt lämnat sitt barn till sociala myndigheter i tron att det skulle bo på ett barnhem under en tidsbegränsad period. När mamman sedan har sökt sitt barn hade det adopterats bort till en svensk familj.
Men hon fick aldrig något svar på vart barnet tagit vägen.
Enligt Marta Garcia på barnavårdsmyndigheten är det en härva av människohandel som håller på att nystas upp.
– Ja, utan tvekan. Det var en handel med barn, säger hon.